Det är tufft att ge sig på Tolvskillingsoperan, och det kunde gått bra. Mathias Clasons snygga kostymer sätter tonen. Det är slitet, uppknäppt och androgynt. Killar i korsetter. Tänk er invånarna på en mörk och härlig källarbar. Musiken av Kurt Weill är lätt att gilla. Umpa-umpa-dansband från tjugotalets Berlin. Fast råare och mer disharmonisk.
Bertholt Brechts pjäs baseras på The Beggar’s Opera av John Gay (!) och Teater Accent har fler queerinslag. Till Hallickballaden dansar Charlotte Rivero och Tangoverkstan äkta queertango. Men prideikonen Marco Lehtojokis gästnummer var nog det obetydligaste jag sett.
Teater Accent är en förening för barn och ungdomar som varje år sätter upp en stor musikal. Det är ingen dum idé, men man måste välja pjäser med bättre omsorg.
Författaren Brecht var engagerad marxist och Tolvskillingsoperan målar inte någon vacker bild av människan. Tiggarkungen Peachum säljer licenser till den som vill livnära sig på bettleri. När hans dotter gifter sig med banditen Mackie Kniven drar maktkampen om Londons slum igång.
Apropå gangsters, pjäsen saknar vad Ian och Bert kallade ”drag under galoscherna”. Brecht och Weill kräver sina offer. I pausen verkade många yngre i publiken svårt lockade av biografen intill. Jag förstår dem.
Knapp koreografi. Obefintlig energi. Tekniska katastrofer med de trådlösa mikrofonerna. En jättescen som aldrig utnyttjas.
De unga skådespelarna klarar det musikaliska, flera sjunger riktigt bra. Men episk teater enligt Brecht är inget för nybörjare. Utan skådespelare som lyfter det saknar dramat naturligt flyt. Det gränsar till outhärdligt.
Sågar jag ungdomarna? Absolut inte, men väl de vuxna proffs som inte ger dem rätt vägledning. Tar man tvåhundra för varje biljett är det inte konstigt att många köper öl istället för kultur. ”Först kommer käket...”
Uppdaterad 2016-11-16
