– Din föreställning Ready to explode från 2006 ska ut på turné. Berätta om den.
– Det är inte så lätt att sätta ord på en tyst konstform. Det är kanske därför den är tyst… Men jag har arbetat utifrån ordet anspänning, anspänning i rörelser, i tid och rum, i energi. Första halvan är det väldigt mörka energier, andra halvan är mer vänskapligt betonad. Det låter kanske tekniskt och abstrakt, men på scenen finns fyra killar och en tjej, och de gör detta väldigt konkret. Och det är när man tar upp en föreställning igen som man ser man vad den handlar om!
– Menar du det? Att det är först efteråt du vet vad ett verk handlar om?
– I mitt fall är det en process, en idé som jag målmedvetet arbetar med. Efteråt backar jag tillbaka och kisar på vad jag gjort. Men du som ser föreställningen ser kanske andra saker!
– Du har varit verksam i Israel tidigare och det är israeliska dansare med i Ready to explode. En recensent tänkte på Gaza när hon såg föreställningen, och det var innan det senaste kriget.
– Utifrån titeln kan förstå hur hon tänkte, men det var hennes paralleller. Jag har inte ambitionen att göra politiska verk. Och mina israeliska vänner i kompaniet är väldigt mycket emot kriget.
– En annan recensent skrev att det en av dina föreställningar var ”befriande avskalad från frågeställningar om kön, genus, social problematik. Allt det där som så många anstränger sig för att få med”. Vad säger du om det?
– Att alla mina dansare får jobba lika hårt oavsett kön! Det är inte så att män lyfter kvinnor, att män är starkare. I Ready to explode är det kvinnan som är starkast. Hon är väldigt lång och killarna är väldigt korta…
– Ni är baserade i Stockholm och ska ut på turné i landet. Hur skiljer sig publiken i Lund, Säffle och Stockholm?
– Den skiljer sig från stad till stad och mellan olika länder och olika kulturer. Men det är nog lite mer kräset i Stockholm och Göteborg…
– Får ni respons från gaypublik på mindre orter?
– Det händer, men det är nog inte mer än från andra. Och det är så mycket gayfolk i min värld så det är inget jag tänker på.
– Och senare i vår kommer Pile it on! Vad är det för föreställning?
– En samproduktion med Dansens Hus i Oslo. Jag var på Oslooperan i höstas, det var verkligen en trevlig upplevelse i det nybygggda operahuset. Då pratade vi om att göra ett nytt verk, och det blir med två killar, en japan och en israel, väldigt bra dansare. Det ska handla om deras kulturer och identiteter, att blanda dem och få dem att bli mer flytande, se vems identitet som tillhör vem.
– Gäller det även sexuell eller känslomässig identitet?
– Vi har inte kommit så långt än, så jag vet inte var vi landar.
– Till slut: namnet på ditt kompani är Andersson Dance – det är avskalat och elegant och samtidigt väldigt bonnasvenskt, som en stolthet över ett urtypiskt efternamn?
– Jag är bonnasvensk! Jag är från Eslöv och är nog känd för att vara mig själv. Det skulle kunna vara ett plåtslageri, det är helt OK. Men namnet låter bara bonnasvenskt i Sverige, inte utomlands.
Uppdaterad 2021-11-18
