Beautiful Thing på Boulevardteatern

Kanske borde homosexualitet bland unga vara uttjatat 2008, men hela publiken tjuter och hoppar när de ser en pojkpuss på scenen så jag gissar annorlunda. Och Beautiful Thing sätts upp efter önskemål från gymnasielärare, som vill ha en pjäs som utgångspunkt för diskussioner kring kärlek och homosexualitet.
Pjäsen som blev film som blivit pjäs igen är i första hand avsedd för skolans sista årskurser, men fungerar lika bra för vuxna. Ursprunget är brittiskt, men versionen som spelas är satt i svensk samtid utan störande många referenser: de går på Side Track och läser QX. Det engelska märks i skoluniformerna. Språket modernt och hårt, från all håll. Stilen är publikfriande och skådespeleriet har en nonchalant ton. Ganska mycket så som man försöker vara som tonåring.
Jonne lever tillsammans med sin mamma, en trettiofemårig bartender. Hon gillar karlar, men inte att behålla dem. Hon har också ett kluvet förhållande till sin son, kanske för att han påminner så mycket om henne. I en av de svartaste scenerna spårar hon ur och slår honom. Bara för att stanna upp och erkänna att Jonnes enda fel är hans morsa.
Mamman är faktiskt pjäsens elakaste karaktär och den med råast språk. Hon bryter mot bilden av en snäll mor som alltid finns att komma hem till.
– Jag vet vad du behöver, ett skott i huvudet!
I hyreshuset där Jonne och hans mamma lever är det tunna väggar och öppet till grannarna. Mulliga granntjejen Linda, blivande faghag, spacklar varje morgon på ett halvt ton smink och fixar sin blonda frisyr. En död fet amerikanska är hennes förebild, inte mycket att gömma sig bakom när man vänt alla mot varandra.
Jonnes andra granne och skolkamrat är Samir, vars pappa fysiskt förklarar för honom vad han inte gillar. Misshandeln för dem tillsammans, när Samir får sova över hos Jonne. Taffliga och dråpliga först, men via Carolina Gynning kommer de in på känslor. Och en slagen rygg är ett bra sätt att bryta tabut att röra vid varandra.
Precis som många ungdomsskildringar är Beautiful Thing en blandning av bråddjup och bagateller.
Jag uppskattar att de sotsvarta stunderna kan gå över i befriande skratt. Och den relativt oerfarna ensemblen fyller hela scenen med känslor, och varje känslobyte upplevs lika starkt som om jag själv varit med.
Mammans replik sammanfattar Beautiful Thing:
– Jag tyckte synd om er när ni fick dela säng och så höll ni på med sjuttio minus ett!