Ändå krävdes övertalning av ingen mindre än Kevin Spacey innan australiensaren Samuel Adamson fick göra en scenversion av Allt om min mamma.
Philip Zandén sätter upp den svenska översättningen och vill ge den ett filmiskt uttryck. Jag kände mig skeptisk, film och teater är inte samma sak, men på Stadsteaterns stora scen lyckas det utmärkt!
Från de främre raderna är perspektivet som att titta upp mot en bioduk. Scenografin är enkel, scenen är stor och svart med mycket begränsad rekvisita. Istället skapar Linus Fellboms ljus ”spelrutor”, upplysta rum där spelet sker. Att bara se en del av verkligheten och inte kulissbyggena omkring förstärker känslan av film. Och håller fast iakttagaren i handlingen.
Allt om min mamma är den enda Almodóvarfilm jag tyckt om. Som pjäs är den våldsamt gripande. Hela föreställningen känner jag hur tårarna vill tränga fram. Så mycket lidande, så korkade öden på grund av själviskhet och dumhet. Och ändå så varma mänskor: det är liksom inte är deras eget fel.
Till skillnad från många andra långa pjäser verkar Allt om min mamma innehålla ovanligt få repliker. Inte så att det blir tomt, utan så att varje fras får klinga ut i full betydelse. Språket är naturligt och lättflytande, ingen av skådespelarna behöver deklamera. Det är både äkta och lättare att relatera till.
Ytterligare tre delar gör föreställningen lysande. Marie Richardson som Manuela, mamman, är så bra i den nedtonade rollen. Hon bär sitt ok och visar både smärtan och förmågan att skratta bland tårarna. Tvärtom är Jessica Zandén som bäst när hon spelar ut för fullt. Hon gör skådespelaren Humo Rojo, en kvinna med stora uttryck såväl privat som i de inflikade ”klippen” från en Linje lusta i spansk tappning. Jessica Zandén behärskar sin fysik, och kan vända på en femöring från bruten gumma till primadonna.
Slutligen finns musiken och ljudet som starka stämningsskapare. När Manuelas son blir påkörd
hoppar jag högt. Jag hörde ju bilen och smällen!

Magnus E A Hansson