Nej, det handlar inte om nyupptäckta musikstycken utan om improviserad opera.
Improvisationsteater är ofta väldigt roligt, skickliga skådespelare kan kasta sig ut i galna och halsbrytande förvecklingar. Och allt i verklig realtid.
Nu har konceptet flyttats till operans domäner och det fungerar där också. Första akten i Kanske Mozart? är ett improviserat kammarspel, med ungefär lika mycket invecklade handlingar som i förlagan. Eftersom varje föreställning är unik (publikens infall styr vad som händer), avslöjar jag inget när jag berättar att provhytterna på NK kan användas till både maktkamp och heta relationer. Ja, det kanske ni redan visste, men här sker allting till Mozarts toner.
Efter pausen blir det kortare nummer, men minst lika improviserade. Faktiskt är den friare formen en fördel. Sångarna är varma i kläderna och vågar släppa loss rejält. Då blir det nästan lika kul som på riktigt bra improvisationsteater.
Nackdelen med musikdramatik jämfört med talteater är att det är svårare att slänga ur sig nya repliker. Orden ska stämma till musiken. Pianisten Gregor Bergman är som tur är van sedan tidigare att vara musikalisk motor i improsammanhang. Han bidrar till att det många gånger fungerar alldeles utmärkt.
Publiken har riktigt kul och jag är övertygad om att improviserad opera bara blir bättre och bättre. Det är inte riktigt Mozart, men något kanske behövs inte i titeln. Operaimprovisatörerna borde avsluta med ett utropstecken istället.

Magnus E A Hansson