För enkelt om Marilyn och Edith

En audition i Cornelisrummet ger en av dem chansen att komma tillbaka till livet. Livs levande står de framför oss och framför sina stora nummer.

Men hur kom man på att välja så olika kvinnor som Marilyn Monroe och Edith Piaf till samma roll? Vad förenar deras öden? Det försöker föreställningen ME visa genom denna idolernas Idoluttagning. Trots att båda stjärnorna ännu dyrkas lyckades ingen med den svåraste rollen: att vara kvinna.

Gabriella Lockwall gör sin Piaf som en svart demon. I yvigt mörkt hår och en korpsvart underklänning intar hon scenen. Den franska sångerskan framställs som en stark karaktär, sårad när hon försökt bejaka sig själv. Hon säger att hon njutit varje man hon mött. Har de inte tillfredsställt henne har hon kastat dem ur sängen. Sångerna präglas av ett sargat liv och hennes råd är att ta vara på varje orgasm. 

I motsats till henne vecklar Sofia Lockwalls Marilyn ut sig till ett blont våp i platinaperuk och underklänning som bröstvårtorna lyser igenom. Sexsymbolen menar att sex är ”överskattat och kladdigt”. Ingen frågade henne om vad hon ville, männen utnyttjade och kvinnorna avskydde henne. 

I ME representerar de döda stjärnorna två helt olika bilder av kvinnan. Båda hade det lika svårt, men på annorlunda sätt. För min smak görs konflikten för enkel, Piaf är så självklart självständigt och Monroe så oerhört blond. Först i slutet möts de, när båda inser hur de offrats och lidit.

Den lilla föreställningen innehåller de mest kända sångerna från båda artisterna, men har inte charm nog att göra legenderna levande. Det är svårt att veta om de inte ångrar allting ändå.

ME – Marilyn & Edith spelas måndagar i oktober på Mosebacke Etablissement