– Välkommen hem!
– Tack!
– Hur är det att vara tillbaka i Sverige och Malmö?
– Skönt, faktiskt. Men det är klart att jag saknar Vilnius. Det är en öppen och enkel stad att leva i, med en massa ställen där man kan äta god mat och ta en öl – och billigt för en svensk!
– Om du ska förklara för någon som inte har en aning om vad ett kulturråd gör, vad säger du då?
– Det handlar om att främja kulturutbyte mellan Sverige och det land man arbetar i genom nätverksbyggande, gästspel och utställningar. Och så ska man tänka långsiktigt.
– Och hur var det att ha det jobbet?
– Först var jag ju tvungen att lära mig att arbeta på en ambassad. Det är inte som att jobba i kulturlivet. Och har man titeln kulturråd och knackar på en dörr så öppnar sig dörren… Men man måste vara försiktig. Ibland öppnar sig dörrar så att säga utan att man knackat. Och då gäller det att inte fastna i andras förväntningar utan se till att man kan genomföra sina egna och ambassdens kulturella visioner.
– De baltiska staterna förknippas gärna med motstånd till Prideparader. Hur var det att jobba i Litauen ur det perspektivet?
– I Litauen kan många offentliga företrädare ostört säga floskler om hur homosexuella är. Och det är inte självklart i den offentliga mentatliteten att vi har rätt att vara de vi är. Men ambassaden och jag hävdade ett HBT-perspektiv, livligt påhejade av den svenska regeringen.
– Och hur gick det?
– Ambassaden var mycket aktiv i att arbeta med HBT-frågor, inte bara när det gäller kultur. Under ett stort ILGA-möte förra året visade vi en film av Cecilia Nèant-Falk och jag tog dit en dansföreställning med genusperspektiv. Vi fick mycket positiva reaktioner, men det var också demonstrationer utanför ambassaden om att Sverige inte ska lägga sig i litauisk moralpolitik – vad det nu är för något! Så det är inte okontroversiellt med en sån officiell svensk hållning.
– Hur är det att jobba som homosexuell som en del av det officiella svenska UD-maskineriet?
– Tittar man på den svenska UD-organisationen så är det inget problem. Men UD verkar ju i länder som inte delar den synen. Nu följde min man Lars inte med, men det hade nog varit svårt att hävda vårt partnerskap i alla lägen. Fast det beror ju på värdlandet och inte svenska UD.
– Svenskar har ofta svårt att skilja mellan Estland, Lettland och Litauen och att veta vilken huvudstad som ligger i vilket land. Märkte du av det?
– Ja. Svenskar blir oerhört irriterade när andra inte kan skilja mellan Sverige och Danmark, men vi har själva dålig koll på våra grannländer.
– Innan du fort till Vilnius delade du ledningen för Dansstationen i Malmö med din man. Vad gör du nu?
– Läser ansökningar! Jag arbetar halvtid för motsvarigheten till Kulturrådet i Danmark och fördelar pengar till frii scenkonst
– Och hur är det att arbeta i dansk förvaltning? Från svenskt perspektiv kan man få för sig att Dansk Folkepartis främlingsfientliga värderingar styr landet.
– Spänningarna är större än i Malmö. Men där jag arbetar syns inte Dansk Folkepartis politik. Vi arbetar för att göra dansk scenkonst mer internationell!
– Och så har du precis fyllt 50…
– Ja, och det känns faktiskt inget speciellt. Jag förstår ju att jag inte har lika lång tid på mig längre. Men det finns alltid något nytt att upptäcka!
Uppdaterad 2017-07-14
