Cecilia Frodes nya figur intar Vasateatern

– Jag gör en karaktär som är ganska tvetydig, lite som vi människor är. Jag pratar mycket om det här med att vara ”duktig” och varför man är det. Och för att det inte ska bli en föreläsning så har jag hittat en karaktär som berättar om sig och sina funderingar, berättar Cecilia och fortsätter:
– Hon är en blandning av mig och människor jag mött, och härstammar från Östergötland. Jag känner till den mentaliteten eftersom jag själv kommer därifrån. Hela materialet är fyllt av den här svenskheten med Jantelagen och gnället. Att vi aldrig kan vara riktigt stolta eller nöjda, utan det är alltid något som är fel.
– Min nya show är uppbyggd på samma sätt som min förra show Ängelen med musikaliska inslag. Den här gången har jag en kvartett bestående av trummor, piano, kontrabas och tvärflöjt.
Titeln är ju lite speciell…?
– Den är efter en tavla som René Magritte målat med en sten på en himmel. Det motivet är ju så omöjligt, men så befriande. Och en stjärt är ju lite roligare än en sten. Dessutom skapar en titel som En stjärt på himlen en massa frågor och jag vill att man ska bli nyfiken.
Du har spelat figuren Ängelen i ett par år nu och nu kommer denna figur. Funderar du mycket kring var dom kommer ifrån och vad dom har för liv annars?
– När jag gör en roll för film eller teater tänker jag så. Då har jag bara replikerna att gå efter och då brukar jag fundera på deras historia. När jag gör en sådan här figur så behövs inte det. Jag kommer dem så nära i alla fall.
Trots att Cecilia är ensam på scenen så improviserar hon inte. Vartenda jäkla ord ska vara med i föreställningen, berättar hon och säger att lösningen är att vara ”anspänt avspänd” innan hon går ut på scenen för att kunna hantera att hon kommer av sig. Och det har gått rätt bra hittills.
– Men jag har väldigt höga krav på mig själv och efter att jag kom av mig en gång så kände jag inför nästkommande föreställning att jag skulle kunna lägga av om jag kom av mig igen. Men det gick bra så jag har fortsatt.
Du har ju spelat både komedi och drama. Påverkar genren du spelar hur du mår privat. Blir det en tung höst om man spelar nåt tyngre till exempel?
– När jag spelade tablettmissbrukaren och alkoholisten Honey i ”Virgina Wolff” i 120 föreställningar så kände jag att det blev det tråkigaste året i mitt liv. Då blev jag henne. Jag blev låg av att spela den rollen, hon var så olycklig. Men jag kan inte säga att allt är så lättsamt bara för att jag spelar till exempel i Kvarteret Skatan. Det är ju inte bara att gå in och få ur sig någonting. Jag ser allvarligt på mitt jobb, men har kul när jag jobbar.
Cecilia Frode har belönats med en Guldbagge och varit nominerad ytterligare en gång. Dessutom har hon varit nominerad till Aftonbladets TV-priset för sina roller i God morgon alla barn och Mäklarna. I vintras blev hon Guldmasknominerad för rollen i Kvarteret Skatan och har för sin ensmansshow Ängelen fått fina recensioner.
Är det viktigt vad recensenter skriver om det du gör?
– Till en viss del. Men man måste vara stark och tro på det man gör. En recensent står ju bara för en persons uppfattning. Men det viktigaste är att känna efter hur känslan var i salongen och hur man upplevde föreställningen.
Märker man sånt från scenen?
– Oh ja, det är otroligt hur många plan hjärnan kan vara på samtidigt. ”Jaha, där gick dom. Okej, nu är han på femte raden och kissar igen. Nu hostade någon på samma rad”. Man spelar en roll och käften går, och man ska röra sig samtidigt, och hinner dessutom tänka på det som händer i salongen. Det är intressant.
Känner du att det är viktigt att upprätthålla någon slags kvalitet i svenska språket med tanke på att du själv skriver?
– Ja, jag tar nästan alltid bort svordomar i manus. Jag tycker inte att det behövs och det finns andra sätt att forma karaktären. Om en karaktär ska svära så kanske ett könsord passar bättre för just henne, men det brukar regissörerna inte vara så pigga på (skrattar).
Med rollen som framfusiga skånskan Ann-Kristin i SVT-serien God Morgon alla barn, blev Cecilia Frode en stor favorit hos många. Inte minst hos gaypubliken.
Har du reflekterat över att du är lite av en gayfavorit?
– Nej, men jag vet att jag har en bred publik. Däremot har jag inte funderat över om de skulle vara heterosexuella eller homosexuella.
Har du spelat lesbisk någon gång?
– Nej, det har jag inte gjort. Men om jag får koppla tillbaka till det vi pratade om tidigare, om hur jag tänker på historier kring de roller jag spelat. Jag brukar till exempel ställa mig frågor som hur den här rollen förhåller sig till sexualitet, fantiserar hon om tjejer, eller är hon lesbisk. Men jag har inte riktigt hittat det hos någon. Men det kanske kommer.