Queerfilm utan lättsmälta bög- och flatromanser

Nästa år vill jag gärna se att eldsjälarna skakar fram bättre lokaler. Zita eller Sture känns optimala för ändamålet. Även om intressantaste filmerna visades i en konferenssal med hårda trästolar och utan sluttande golv (vilket gjorde att folks huvuden skymde sikten) kan man inte beskylla filmfestivalen för ett dåligt utbud eller volontärerna för bristande entusiasm. Festivalen höll vad den lovade genom att fokusera på det queera inslaget istället för lättsmälta bög och flatromanser.

Flatorna valde amerikanska halvskruvade aktivistwanneberullen Itty Bitty Titty Committee som stod för det komiska inslaget. Rumänska Love Sick kryddade unga universitetsflators kärlek med en oväntad incestuös twist i ett monokromgråa Bukarest. Som lite färggrannare Centraleuropeisk kontrast fick publiken också se tjeckiska Pusinky/Dolls om tre tonårsbrudars vilda sommar på en bondgård.

Bögarna fick se filmer från Mellanöstern med klara politiska ställningstaganden
– spelfilmen Bubble blandade komik med tragedi och bjöd på sköna karaktärer i historien om två homosexuella män, en israel och en palestinier, som faller för varandra mot alla odds.
Trots sin övertydliga dramaturgi gav den för homofilm okonstlade approachen, och karaktärernas lättsinniga galenskap mersmak. Ivri Liders chansondoftande låt ”the man I love” gjorde inte direkt saken sämre utan reser fortfarande mitt hår på armarna som en israelisk armé redo för kärleksinvasion. Mer gaytrubbel i Mellanöstern blev det i den homosexuelle filmaren Pravez Sharmas dokumentär A Jihad for love som skildrar homosexuella troende muslimers problemtyngda vardag. Själva filmen ett steg i att förmå folk att kunna kombinera sin religiösa tro med en läggning som inte är accepterad av samhället.

Intersexualitet och transgender var på många sätt ett dominerande inslag i queerfilmfestivalen. Öppningsfilmen var välkända och hyllade queera musikalen
Hedwig and the Angry Inch av och med John Cameron Mitchell som den östtyska punktransan Hedwig. Japp, samma Mitchell eggade häromåret kulturkoftorna genom sin humanistiskt pornografiska New Yorkodyssé Short Bus. Flera tankeväckande dokumentärer visades i årets utbud av queercinema. Red without Blue är en fascinerande film om två homosexuella tvillingbröder från USA vars relation ändras när den ene av dem genomgår könskorrigering. Intersexuelle Alexs liv i Uruguay skildras i dokumentären XXY. Dessutom utforskades dragkingkulturen i Risk, stretch or Die. Tyska gayaktivisten Rosa von Praunheims dokumentärfilmsprojekt Dead gay men and Living lesbians var sevärd med drösvis med intressanta levnadsöden – gamla homosexuella män som på olika sätt överlevt koncentrationslägren och nutida yngre flataktivister. Praunheims luddiga tes om att flatorna på något sätt helt har tillskansat sig ”homokulturen” gavs det inte mycket belägg för. Just på grund av filmens ambitioner att förmedla någon form av homoideologisk tanke tappade den i trovärdighet. Trots allt är inte alla bögar gamla eller döende, lika lite som alla flator är aktivister.

Några av filmerna var föll inte in i något av ovanstående fack utan var allmänt queert ostyriga.
Fabulous – a story of Queer Cinema, Slutligen hade vi den fantastiskt absurda ”Thundercrack!”. I programmet beskrivs den som polymorft pervers. I praktiken är det ett lekfullt framejakulerat provrörshybrid mellan Bruce La Bruce, Russ Meyer och James Whale. En film som klär ut sig till en svartvit hollwoodmelodram och använder sig av hela palletten av parodiska repliker som fond till sitt barnsligt förtjusta nedslag i gladporrens värld. Måste ses för att upplevas och garvas åt. Ögonblicket när Thundercrack smäller förlorar folk den fonetiska kontrollen över sina skratt och åsnetjuten och grymtningarna rullar fram som mullrande bevis på queerkinematografins seger över förnuftet.