– Vad ska det bli för utställning?
– Det är en retrospektiv utställning med i huvudsak mina vävnader och textiltryck. Jag jobbar inte längre, så det är gamla saker som de lånar in från olika håll.
– Är det något av det du gjort som du tycker är speciellt viktigt?
– Vävnaden med Greta Garbo som jag gjorde för Sverigehuset 1984, den är på Nationalmuseum nu. Och Mot september, en vacker väv med en fjäril. Det blir en stor utställning. Vävarna jag gjorde till Ringhals är fem stycken till exempel.
– Och de är inte radioaktiva?
– Det är i så fall inget jag lagt dit!
– Är du med och gör urvalet till utställningarna?
– Jag är lite av rådgivare, jag får listor. De måste låna in saker, skriva ansökningar till museer. Mest blir jag förvånad över hur värdefulla de är nu. Det var de inte när jag gjorde dem!
– Du kanske skulle låta göra nytryck.
– Men då är ju inte det som finns kvar lika åtråvärt längre… Nej, jag tycker inte om nytryck. Saker ska säljas när de är gjorda och sen ska man låta dem vara. Det kommer så många nya människor som gör nya saker. Och det mesta jag gjort finns kvar, även om det hänt att något som köpts in senare rullats ihop och försvunnit. Någon har trott att det var en gammal matta och slängt vävnaden.
– Du har samarbetat med många av de största inom svensk textil. Nämn någon du minns särskilt.
– Astrid Sampe förstås. Slå upp henne på webben och läs! Inez Svensson. Katja of Sweden…
– Hur betraktades du som ung nykläckt manlig textilkonstnär på 60-talet? Det är ju ett tag sen nu.
– Svårt att säga. Man var ovanlig.
– Inga nedsättande kommentarer om fjolligt val av material?
– Det kan man fortfarande möta.
– Men fick du inte fördelar också, blev mer uppmärksammad för att du var man i en kvinnodominerad bransch?
– Jo, också när man inte gjort så märkvärdiga grejor i början och ändå pekades ut som man.
– Du sa en gång, kanske i en intervju, att alla eller i alla fall väldigt många manliga textilkonstnärer är bögar.
– Det var så då. Nu är det nog inte lika självklart. Det är så mycket gränsöverskridande, även inom val av material.
– Och återväxten inom ditt område?
– Det är många förtjusande pojkar (stort skratt). Nej, jag känner inte till så många längre. Jag slutade som lärare på Högskolan för design och konsthantverk i Göteborg 1994. Det räcker med de år jag satt där!
– Men håller du koll på dagens formspråk?
– En väsentlig skillnad är att man tecknar med datorn. Det fordrar sin skicklighet, men jag är inte säker på att de här barnen idag har förmågan att verkligen måla.
Hans Krondahl på Waldemarsudde 7 februari – 12 april 2009. Malmö Konstmuseum från 28 maj 2009.
artic.edu
designarkivet.se
runeberg.org
Uppdaterad 2016-11-16
