Euthanasia Bondeson är en äventyrlig herrgårdsdam och författarinna från Sverige som med sällskapsdamen Agnes kuskar runt i världen. Och hon gör sitt förnamn rättvisa – eutanasi betyder dödshjälp – inte för att hon har ihjäl folk, men de dör runt henne ändå.
– Både din huvudperson och hennes omgivning verkar vara rätt öppna inför samkönade förhållanden. Är det en produkt av vår tids HBT-syn eller har du på fötterna när det gäller samkönad kärlek och sexualitet i mitten på 1800-talet?
– Man är aldrig helt fri från sin egen tid. Men jag har på fötterna, fast Euthanasia inte uppför sig som en tant på den tiden kunde antas göra. I bok nummer ett, Babylons gator, kan man ana att hon har ett förhållande med sin sällskapsdam Agnes. Många läsare har inte märkt det, medan andra inte haft några problem att se det. Men trots att hon själv svärmar åt olika håll blir Euthanasia förvånad över att polisinspektör Evans som hon träffar i London inte är intresserad av kvinnor. Och i Vit som marmor så blir hon svartsjuk på Agnes. Det blir en fyrkant av relationer. Sånt är kul att göra!
– Men det kan du bara göra i dina romaner. Biografierna då?
– Efter Bremerbiografin fick jag frågan “var Fredrika Bremer lesbisk?” Och jag säger att “sorry, det kan jag inte säga”. Man hade ett överhettat språk mellan personer av samma kön, så det kan vara förhastat att säga att hon var lesbisk.
– Babylons gator utspelar sig i London och du skriver initierat om “fjollhusen”, Molly Houses, som oftast beskrivits som bögbordeller. Var har du sökt information om dem?
– Bland annat i boken The Wilde Century om Oscar Wildes tid. Jag uppfattade Molly Houses som ett slags hem med förfinade kvinnor. Men plötsligt är det något som bryter mot vad man tror och de visar sig vara män.
– Du bryter också mot vad man tror när polisinspektör Evans som presenterats som enbart intresserad av män visar sexuellt intresse för Euthanasia i den senaste boken.
– Ja, då har läsarna vant sig vid att de bara är vänner! Men alla har ihop det med alla!
– Vilken respons får du från läsare på det?
– Alla verkar uppskatta det. Ingen är i alla fall upprörd, varken gamla damer eller queera!
– Och från recensenter?
– Just det brukar inte synas i recensionerna. Jag vet inte varför. Kanske på grund av min egen profil som heterosexuell, gift och med barn. Jag representerar ingen “grupp”. Men jag tror att om jag hade levt ihop med en kvinna så skulle recensenterna tagit upp det temat.
Carina Burman har ofta samkönade relationer med i handlingen i sina romaner. Och i biografin K.J. En biografi över Klara Johanson (Bonniers 2007) får man en inblick i en av Sveriges på sin tid mest lysande pennor – och av hennes liv som lesbisk.
Uppdaterad 2020-10-08
