Det är något som skaver när jag läser Lubiewo. Samtidigt som jag förstår att jargongen är verklighetsbaserad, beskrivningarna fjollornas egna och uppdelningen av råskinn och käringar hämtad från de parker, pissoarer och nudiststränder där boken utspelar sig, skakas min västerländska, medelklassiga värdegrund av det som utspelar sig i Michal Witkowskis komplexa roman.
– Jag började skriva Lubiewo för att jag insåg att historierna var sanna. Jag hade trott att det bara var skrönor som man berättade för varandra i parken. Till exempel historierna om kasernerna visade sig vara sanna. Då gick jag hem och skrev det som blev första delen av Lubiewo, Gatans bok. Det vara bara tänkt som en novell och jag hade ingen tanke på att den ens skulle vara möjlig att publicera, berättar Witkowski när jag möter honom i en välordnad stockholmsförort, långt från det trasiga bögliv han beskriver i romanen som snart kommer ut på svenska.

Gatans bok berättas av två luttrade parkfjollor, Lukrecia och Patricia. I romanens inledande del är de det underjordiska Wroclaws egna Hugin och Munin med en till synes outtömlig källa av historier om vad som försiggår i kommunismens Polens garderob.
– Det var som att halva bögparken satt och skrev den här boken med mig. Gestalterna är oftast fiktiva. De är hopplockade av flera fjollors historier för att det passar inramningen i boken. Jag skapade situationen med Lukrecia och Patricia utifrån hur jag och min vän Paula brukade sitta och prata i parken. Berättarjaget, journalisten, förde jag in för att jag ville behålla någon sorts distans till världen jag berättar om. Men jag klarade inte av att hålla distansen särskilt länge.

Berättarjaget delar förnamn med Michal Witkowski. Men enligt honom själv är även bokens Michal fiktiv. I Witkowskis värld är det de hårda fjollorna (slynorna, hororna, ludrena) som får kropp, själ och ande. Han beskriver de med ett medkännande och kärleksfullt förakt medan råskinnen aldrig blir mer än en skugga – drogen som de jagar för att få sin nattliga fix. Han förvandlar en misär som på många sätt är outhärdlig till burleska sagor och med språkets kraft framstår historien om fjollan som blir våldtagen till döds med en locktång som en bögparkens motsvarighet till lägereldslegender med sedelärande budskap.
– Den gamla världen var på många sätt hemsk och hård men den var framförallt litterär. Det fanns motsättningar och den var färgstark. Den nya världen är tryggare och enklare men det finns ingen litteratur i den. Man får inte glömma att den gamla världen fanns även i väst men att den här försvann mycket tidigare. Min lockelse till den världen, vare sig det är i Polen eller Paris är att mötena skedde på pissoarer och tågstationer, utanför marknaden. Man köpte inte öl, betalade inte inträde, tog inte del i marknadsekonomin. Man hade något eget. Den samtida gaykulturen är en konsumtionskultur där man köper en identitet. Blir bög genom att köpa sin Spartacus-guide och sina gayresor. Medan den gamla kulturen var något som man skapade själv som inte byggde på konsumtionsmönster.

Det är ett hänsynslöst men också nödvändigt förhållningssätt för en skicklig författare. Historierna i sig är överordnade alla politiska eller moraliska betänkligheter. Det skulle kanske kunna vara problematiskt om inte Witkowski hade tillräckligt starka berättelser att backa upp det med.
– Jag har mött kritik för att jag glamoriserar en tid som egentligen var oerhört repressiv men kritiken kommer alltid från väldigt ideologiska homokretsar. De som verkligen tror på en skön ny värld. Det är bara de som kritiserat mig för det. De som läser Lubiewo som existentiell litteratur som handlar om livet kommer ju inte att söka efter ett politiskt program i den, för det finns det inget. Det är en litterär fiktion som vill säga något om livet och hur vi fungerar som människor.
Då Lubiewo utspelar sig, till stor del, ett kommunistiskt Polen finns inga större skillnader i inkomst. Istället hamnar klyftorna på andra ställen. Mellan akademiker och arbetare. Mellan stadsbo och lantis. Och, framförallt, mellan råskinn och fjolla. I råskinnen läser Witkowskis fjollor in allt de önskar sig av män. Att detta allt oftast består i att bli spottad i ansiktet, kallad hora få en halvslak kuk (ett äkta råskinn är alltid hetero) nerkörd i halsen är svårt att förlika sig med i en västerländsk gaykultur där äktenskap är det som står högst dagens agenda. Å andra sidan är det tematik som återkommer i hela s/m-kulturen och i en utspädd version i flertalet porrfilmer. Bokens Micha beskriver fjollorna som en sorts identitetskulturens sopgubbar. Alla de egenskaper som kvinnorna gjort sig av med i jämställdhetskampens namn, passivitet, undergivenhet, korsade ben och snörpta munnar har fjollorna samlat på sig för att ge dem fördelar i jakten på den ultimata trofén; en riktig karl.

– Det går inte att applicera begrepp som trans och gay på den gamla verkligheten. I väst kan man tillämpa transbegreppet även på äldre tiders sexuella avvikare för att det fanns en marknadsekonomi. I öst där det inte gick att köpa någonting skedde hela förvandlingen, alla drömmarna om vem man ville bli, hände i orden, i fantasin. Därför är det så svårt att prata om den dåvarande kulturen i de termerna. De här gamla fjollorna var ju i sina uttryck mycket manligare än vilken grabb som helst som man ser på gatan i Skandinavien. Det är som den där garderoben vi alltid pratar om; på dagarna levde de vanliga liv men på natten hängde de in sina dagliv i garderoben och så kom fjäderskruden fram. Men fjäderskruden var inget man klädde ut sig i utan den fanns i språket, i berättelserna.

Det är också språket som gör att jag så småningom kommer över den skavande känslan i Lubiewo. Jag fascineras av parkfjollornas värld utan att riktigt förstå den. Lidande fungerar kanske bättre som litteratur än som praktik. Jag förbannar mitt eget representationsbehov och att jag alltid försöker leta upp min roll i all böglitteratur som jag läser. Lubiewo utspelar sig i vår omedelbara geografiska närhet men med ett kulturellt avstånd som knappt går att överblicka. Det behöver inte vara så mycket svårare eller enklare än så.