LaChapelles råd till ungdomen
”Som konstnärer måste ni utveckla er intuition.”
”Det är konstnärens roll att vara lyhörd och känslig.”
”En äkta konstnär måste skapa, oavsett omständigheterna.”
Anledningen till att David LaChapelle låter som en examenstalare på mejan, är att han dagen till ära föreläser för studenter från Stockholms konstskolor samt Mediagymasiet som ligger ett stenkast från Factory i Nacka Strand, där den stora retrospektiven över LaChapelles karriär just nu ställs ut. Inför en publik som gör sitt bästa för att se blaserad ut talar den ikoniska fotografen om vikten av att läsa konsthistoria och om ungdomen som en tid att vara beundrare snarare än kritiker. I sin egen ungdom sökte han sig till den dåvarande eliten. Som tonåring knatade han upp till Andy Warhols kontor och erbjöds snart arbete som fotograf till Warhols tidning Interview.
Han hängde runt åttiotalets New York-avantgarde, umgicks med Keith Haring och ”rökte gräs med Jean-Michel Basquiat”. Och i likhet med Warhol, Haring och Basquiat har hans karriär varit ett ständigt sammanblandande av konst och reklam, mingel och mode.
LaChapelle kom att formulera det sena nittiotalet med sitt maximalistiska bildspråk. Han beskriver det som en sorts eskapism som hängde ihop med hur hans vänner dog av Aids runt om kring honom. De svulstiga men exakta, nästan överestetiserade, scenerna som gjort honom känd för den breda massan påminner om den värld som de franska fotograferna Pierre et Gilles byggde upp under ungefär samma tid, med skillnaden att det ofta finns en ambivalens, en kritisk överton i LaChapelles bilder.
När han täcker Lil’ Kims kropp med Louis Vuitton-loggor blir bilden både en klichéartad pinup-bild och en kritik mot den konsumtionshetsande modebransch som ofta betalat hans lön. När Marilyn Manson fortfarande sökte ett uttryck som mörkrets furste valda LaChapelle att porträttera honom som dockan Raggedy Ann. Och när Kanye West stylas om till Jesus, är det Jesus från Mel Gibsons kontroversiella film The Passion of the Christ som står som förebild.
Han beskriver tiden som mode- och kändisfotograf som ”en 20 år lång berg och dalbana”.
– Mitt mål blev att fotografera alla som utgjorde det vi kallar populärkultur.
I föreläsningen beskriver han känslan av att gå omkring på ett folktomt museum och ställa sig framför Picassos Guernica. För ett ögonblick blir den hans egen. Men besattheten av kändisar hade aldrig med något ägandebehov att göra. Förklaringen är enklare än så.
– Jag fascinerades av glamouren. Ville spegla den. Men efter ett tag falnade glamouren och jag insåg att jag hade annat att säga.
Bland detta andra hittar man Drunk Americans, en fotoserie bestående av bilder som han inhandlat på eBay och sedan retuscherat till önskad effekt. Alldagliga människor i alldagliga situationer med pikanta detaljer som gevär, t-shirts med tryck som ”Bush Kills”, amerikanska flaggor och mängder med sprit utgör en helt annan inriktning än den överdådiga glamouren vi är vana vid. Han förklarar att han inte låter sig styras av förväntningar, att dit konsten tar honom, följer han med.
– Om man gör ett bra arbete kommer man aldrig försvinna. Trender kommer och går, och du kanske är ”ute” ett tag men det är inget som oroar mig.
För ett par år sedan fick han ta emot GLAAD (Gay and Lesbian Alliance Against Defamation) Vito Russo Award. Han säger, lite raljant, att han fick priset för att ”han är bög” men sanningen är att det ligger mer bakom. Ett av hans mest välkända motiv är en annons för Diesel, där två manliga flottister möts i en kyss vid andra världskrigets slut. En kommentar till den amerikanska militärens don’t ask, don’t tell-policy som osynliggör hbt-personer inom armén.
– Det var en hyllning till homosexuella män och kvinnor som gjort militärtjänstgöring. det har funnits homosexuella inom militären så länge som det har funnits en militär.
När jag antyder att det kanske fanns en aktivistisk tanke med att spegla hiphopstjärnor som Tupac Shakur i en estetik som är…tja…bögig så håller han däremot inte med alls.
– Jag gör det som känns naturligt för mig. Queer konst är ofta ghettofierad. I vår postpornografiska era är det för många som söker chock-effekter i sin konst. Queera konstnärer måste söka sig mot det poetiska, mot skönheten och känslosamheten igen.
Utställningen pågår fram till 11 maj och Factory ligger på Cylindervägen 3 i Nacka Strand.
Fotografiska museet
LaChapelle-utställningen i GayMap
Uppdaterad 2018-05-15
