Festivalens centrum är BFI Southbank vid Waterloo bridges södra fäste. Här driver man runt, fikar och gör sig bekantskaper över filmprogrammet.
När man som jag bara har en weekend i London gäller det att välja och välja rätt i det enorma utbudet. Två filmer hinner jag med.
Den första, som också är den första flatfilm som visas under festivalen, är Finn’s girl. I programmet sägs filmen vara en njutbar thriller som kretsar kring okonventionella familjer, rätten till abort och relationen mellan en mor, dotter och en polis.
Finn’s girl gjordes I Kanada 2007 och regisserades av Dominique Cardona och Laurie Colbert.
Innan filmen sätter igång presenterar en av festivalens arrangörer den för oss som sitter i salongen. Vi får veta att den har en del tvära kast i handlingen och några svagheter angående trovärdigheten. Förväntningarna stiger inte. Men kanske är detta typiskt engelskt. Att gjuta olja på alla eventuella vågor.
Filmen visar sig ha sina brister när det gäller hur historien hänger ihop. Och jag undrar om det faktiskt bara finns två poliskonstaplar i hela Toronto. Men i övrigt är den väl sevärd. Det är kul att se en film om en regnbågsfamilj där barnet hunnit växa upp och bli en besvärlig tonåring. Det är spännande att följa relationen mellan mamma Finn (den icke biologiska) och hennes dotter. Och jag vill veta hur det går för Finns abortklinik. Och man får aldrig nog av dramatik som skildrar hur flator driver kamp för heterokvinnors rättigheter. Något som tycks glömmas bort så snart en flata sticker ut hakan i jämställdhetsfrågor.
När vi stapplar ut ur biomörkret hörs glada kommentarer från en garvad festivalpublik. Den här festivalen börjar tydligen betydligt bättre än förra årets upplaga.
Den andra filmen är betydligt bredare och visas därmed i större salong med mer blandad publik. Det är filmmakaren Francois Ozons (Åtta kvinnor 2002 och Swimming Pool 2003), senaste, Angel, efter en roman av Elisabeth Taylor. Ett melodrama om en melodram. Angel är den fattiga men fantasifulla flickan som lyckas med konststycket att skriva en bestseller i slutet av 1800-talets England. Hon blir stjärna och njuter av varje ögonblick.
Francois Ozon leker med melodramens alla attribut. Vagnåkning mot sned kuliss, överdrivna karaktärer, hopplösa förälskelser och massor av färg, färg och mera färg.
Enda egentliga homo-stråket i filmen är Angels sekreterares obesvarade kärlek till den stora författarinnan. Sekreteraren spelas av Lucy Russell och hon gör inte bara den mest trovärdiga rolltolkningen utan spelar dessutom på ett subtilt sätt som får hela filmen att ändå lyfta sig över all glättighet.
När vi kliver på flyget tillbaka till Sverige fortsätter festivalen i Londons skira vårgrönska. Det vore härligt att stanna kvar och se mer. Men visst vore det ännu härligare om alla de här filmerna gick på vanliga fredagskvällar, i vanliga städer, under vanliga festivalfria veckor?
Titta på utbudet här:
LLGFF
Uppdaterad 2017-11-04
