Alltså. Det finns en orsak varför man om 100 år fortfarande kommer att tala om Callas och inte Carola. Eller Jussi men inte Justin.
Medan schlagerstockholm i söndags bakfyllehasade sig mot McDonalds bjöd Maestro Muti på Macbeth. Världsmästaren på Verdi förvandlade Kungliga Filharmonikernas stråksektion till skentokgia stridshingstar och tillsammans med kören dundrade de för sitt förtryckta fosterland så Konserthusets västra vägg riskerade rämna rakt ner i tunneln under Sergels Torg.
Den där känslan som bara inträffar när zodiakens alla musikmysterier står i rät linje uppstod. En upplevelse som får den mest känslokalla betongsugga att dansa själslig balett längs väggarna till ett verk där en aria spänner över fler oktaver än de fyrtiotvå eurovisionsbidragen tillsammans. Publikens sammanlagda ålder må ha sträckt sig tillbaka till strax före Krita-perioden, men ändå höll de samma stegfrekvens uppför marmor-escalieren efter paus som alla överblonderade kolhydratshysterikor trampandes SATS trappmaskiner under mellandagarna. Av ren rädsla för att missa ett endaste taktslag.
Två tillfällen till magin gavs och jag saknar ord över hur glad jag är att fått uppleva en av dem. Jag önskar alla denna upplevelse, till och med min värsta ovän för världen skulle vara ett bättre ställe om fler lyssnade på opera. Men då skulle Shakespeare å andra sidan aldrig skrivit dramat om uslingen Macbeth. Eller Verdi följt upp med operan och sin sömngående Lady.
Ett svårt val. Men, Music Maestro!
Uppdaterad 2016-11-15
