QX-recension – rörande rörlig Carmen
När koreografen Örjan Andersson vid torsdagens premiär sätter Folkoperan i rörelse med Carmen Moves får vi någonting mer än kärlek i form av skönsång. Vi får veta hur det känns i hela kroppen.
Georges Bizets Carmen har tjusat, förfört och dött på alla tänkbara vis. Från traditionellt iklädd zigenarkjol till sjungandes på sydafrikanskt klickspråk, eller helt enkelt med att ha bytt kön i Matthew Bournes dansversion Car-Men.
Folkoperan väljer att blanda Bizets opera med den ryske tonsättaren Rodion Sjtjredins balett Carmen Suite i en (näs)brytande kulturkrock liknande Stravinskij i St. Petersburg och schlagerkväll i Prideparken. För första gången på länge känns Carmen i hela kroppen och det är härligt kittlande att höra nya klanger i denna trötta trotjänarinna.
Kvar på scenen finns bara Carmen, Don José och Toreadoren Escamillo. Resten av rollerna tar dansarna hand om på ett utmärkt sätt och någon egentlig saknad av soldater, smugglare och tobaksarbeterskor infinner sig aldrig. Där finns både den lekfullhet och den respekt man måsta ha för att få fusionen att gå i hamn.
Kulturkoftan till Carmen-fetischist får sitt med subtil symbolik. Den som bara vill bli underhållen får glittrande örhängen och oväntade regigrepp såsom en dirigent plötsligt inlåst i fängelse med flirtande fioler som resultat. Jag som vill bli berörd får mitt och vid flera tillfällen känns det i maggropen.
Det känns när Markus Pettersson blygt i bakgrunden levererar Blomsterarian medan två pensionärer i en stilla skuggdans påminner mig om att den stora kärleken lever bortom döden. Kosma Ranuer är en sårbar Toreador när han utlämnat dansar och blir till en fiskmås bland flamingos.
När Habaneran förs i en dans för två över scengolvet känns det mer i själen än under själva arian som utmärkta Miriam Treichl ändå serverar som en dominant donna med både svärta och glöd. Jag får skratta, le sorgset och se sällsynt söta dansrumpor (för att vara på en renodlad operascen). Alla känslor finns där, ända fram till den spöklika slutscenens kalla kårar med resta nackhår.
Folkoperan använder sig åter av amatörer som både dansar och sjunger. Det är fint, folkligt och förmodligen en budgetfråga. Det enda jag saknade under torsdagens premiär var en riktig operakör. Trots att jag fick både en barn-, ungdoms- och seniorkör serverad vill jag ogint ha lite till.
Mitt i allt scenmyller vill jag lyfta fram dansarna Björn Nilsson, Ninos Josef, Javier Perez, Katarina Eriksson och Arina Trostyanetskaya som med en bruten näsa och hjärnskakning som enda konsekvens verkligen lyckas. Lyckas att skapa den för mig mest berörande Carmen jag sett sedan jag som pre-pubertal elvaåring blev upp över öronen förälskad i Carmen själv. Och därmed opera.
Uppdaterad 2018-03-13
