Häromkvällen var jag på Kulturhuset och Stockholms stadsteater för att se genrepet av Den sista föreställningen. Rikard Wolff framför sånger av Jacques Brel med musiker på scen. Ett bekant upplägg som inte gav upphov till några egentliga förväntningar mer än att det säkert skulle bli en trevlig stund med sång och musik. Ungefär som att gå hem till sin bästa kompis och hänga över en kopp kaffe och uppdatera varandra om vem som gjort vad med vem föregående helg. Förutsägbart men underhållande. Varken mer eller mindre.
19.30.00: Ljuset i salongen släcks. Sorlet tystnar. Ljuset går upp och där står han, välskräddad och elegant. Rikard Wolff. I hela sin längd och utstrålar en välkomnande värme. Och med en närvaro som överraskar. Det skapar en energi om omfamnar oss, innesluter oss. Som avskärmar oss från världen utanför. Kvar finns bara han, de unga begåvade musikerna vid hans sida och vi i publiken.
19:30:06: Det har bara gått några sekunder och jag är redan förtrollad. Utan att ett enda ord blir sagt hör jag honom klart och tydligt viska i mitt öra: ”Jag har en historia jag vill berätta för dig. Som jag måste berätta för dig. Om Brel. Om mig. Om döden, livet och kärleken. Men bara om du vill lyssna.” Alla får vi samma erbjudande. Och vi är många som vill lyssna. Det är magiskt. Tiden står still. Tystnaden är total och jag vill stanna kvar där för alltid.
19:30:12: ”Kom igen nu bögarna, nu kör vi!” ropar Wolff plötsligt över scenen, vars scenografi är sofitsikerat avskalad och enkel, med riktning till orkestern som spelar upp. Vi är tillbaka i verkligheten.
19:30:13: Det är med glimten i ögat han börjar sin berättelse. Om hur Brel påverkat, inspirerat och gjort avtryck i sitt liv. Ibland subtilt. Ibland mer påtagligt.
Musiken, monologerna och sångera smälter ihop till ett. Liksom gränsen mellan scenen och salongen som försvinner och det finns inte längre någon skådespelare, ingen orkester, ingen publik. Det finns bara du och jag och vi blir till ett. Det finns bara vi och en berättelse som måste berättas. Och Wolff delar med sig av sin berättelse. Han är personlig men går aldrig över gränsen till det privata.
21:44:58: Berättelsen når sitt slut och verkligheten kommer ikapp oss. Jag vill ha mer och mer men slutet är ofrånkomigt. Applåderna som dundrar klingar sakta ut. Salongsljuset tänds och de öppna dörrarna leder oss ut från salongen.
När jag står i rulltrappan som leder mig ner mot entrévåningen och ut ur huset kan jag inte undgå att reflektera kring vad jag nyss upplevt. Om hur lätt en sån här föreställning hade kunnat sluta som 135 förutsägbara minuter av kaffesörplande och ytligt skvaller med kompisen. Och hur glad jag är att Rikard Wolff med sin skicklighet och ärlighet istället både överraskat och berört mig. Tack Rikard.
21:47:00: Dörrarna ut mot gatan öppnar sig och jag kliver ut i den svarta kalla decemberkvällen. Men det gör inget. För jag är fylld av värme.
Om jag vore teaterkritiker och skulle skriva en recension om Den sista föreställningen skulle jag skriva: Se den. Den är förbannat bra!
Uppdaterad 2017-07-23
