En februarikväll i Turin för 119 år sedan tog demondirigenten Toscanini tag i sin takpinne av elfenben och slog igång historiens första föreställning. Sedan dess har Giacomo Puccinis ungdomsverk om sorglig kärlek och fattiga konstnärssjälar i Paris varit en del av standardrepertoaren i varje operahus, och genererat såväl utsålda salonger som golv tvättade i tårar. När näsdukarna nu skall plockas fram igen är det till en ny skepnad.
Argentinaren José Cura har kallats ”den fjärde tenoren” och hade under sin tid som operornas förste älskare med sug i blicken och en scennärvaro som fick Pavarotti, Domingo och Carreras att framstå som okyssta korgossar. Han står både för regi, scenografi, mask och kostym när den kärlekskranka kulturkvartetten helt plötsligt flyttat till Stockholm och förvandlats till författaren Strindberg, målaren Munch, filosofen Kirkegaard och kompositören Grieg. Handlingen är densamma: Mimi kommer hem till Strindberg, ber om att få tända sitt stearinljus och de blir kära – i en av operavärldens vackraste duetter. Avundsjuke Munch hittar tillbaka till kabarésångerskan Tulla Larsen (som i originalet heter Musetta) i en välkänd vals som hör till sopranernas favoritarior. Mimi hostar sig fram och Musetta (förlåt Tulla) flörtar sig sedan genom operan vilket gör att de försonas eller överges av sina män, självklart i ett bråk framställt som välljudande änglasång. Sedan kommer i sista akten något ovanligt, hör och häpna: En tyst operadöd. Ändå är det en av de mest berörande.
De tårkittlande träblåsens och svepande stråkarnas mästare Puccini låter Mimi dö helt i tysthet, omgiven av sina fem fåntrattar till trätande vänner. Av sin väninna har hon fått en muff att slutligen värma sina händer i. Mimi somnar sakta in till en allt svagare orkester och de nästan viskande orden: ”Här… älskade… din för evigt… mina händer… så varma… att sova…”. Allt är tyst. Sedan ljuder ett öde ackord i moll. Salongen gråter – men ingen på scenen har märkt ett skit. När Strindberg väl förstår och crescendot går igång är hennes själ halvvägs till himlen.
På Bohème går man för den vackra musiken, inte för att bli Wagnerskt djuplodad och finna meningen med livet. Bravurarian Che gelida manina, ”Så kall ni är om handen” finns på över 500 inspelningar och har förevigats av alla från tenoren Jussi Björling till frisyren Michael Bolton. När man för första gången sedan rivningen av gamla Metropolitan Opera i New York gav en opera på självaste Broadway var det bögikonen och Moulin Rouge-regissören Baz Luhrmans La Bohème som fick den äran. Nittiotalets Hair, Tony-vinnande musikalen RENT, bygger helt på succéoperan även om man moderniserat med nya namn och tuberkulosen tidsenligt blivit uppdaterad till AIDS. Men har du inget besök i huvudstaden inplanerat när den första novembersnön singlar ned från himlen får du ändå chansen att fälla en tår eller två. Den 28 november direktsänds Bohème på SF-biografer över hela landet. Music Maestro!
Uppdaterad 2020-10-26
