Recension: Alena

– svensk rysare med lesbiska inslag

QX QX QX

Alena är baserad på serietecknaren Kim W. Anderssons grafiska serie. Alena, som av olika anledningar inte klarat av att gå i kommunal skola, börjar på den snobbiga internatskolan Ekensberg med elaka rikemansflickor och Lacrosse-tävlingar.

Alena mobbas, men har en vän i Josefin. Josefin uppskattar dock inte att Alena gör nya bekantskaper och gillar inte att Alena har börjat fatta tycke för vackra Fabienne. Hon spelas av Felice Jankell, som är både avslappnat och grymt trovärdigt i sin roll (och är ungefär hur snygg som helst).

Här finns både blinkningar till skräckklassiker som Carrie men den liknar främst en skräckversion av svenska Ondskan. Amalia Holm är perfekt som den utstötta Alena, jag vill till och med dra det så långt att det finns likheter mellan henne och en ung Sissy Spacek i klassikern Carrie.

Alena är i grund och botten en blodig skräckfilm. En ganska basic sådan. Handlingen med sina vändningar har man sett förr. Men jag går ändå ut från salongen och tänker ”vad var det jag såg egentligen?”
Var det en svensk skräckfilm eller en något så ovanligt som en lesbisk thriller? Saken är den att jag sällan sett en film där homosexualitet mellan tjejer är skildrat på ett så avslappnat sätt. Ingenting känns krystat eller ska vara något slags statement. Allt känns så självklart, vilket var otroligt häftigt. Avsaknaden av manliga karaktärer (förutom en kuvad Lacrosse-tränare spelad av Johan Ehn) kändes aldrig konstig utan självklart.

Det finns såklart en hel del otäcka scener. En speciell cykelscen och ett sexuellt övergrepp (även det mellan två tjejer) fick det att krypa under huden på mig. Visuellt är det snyggt och det märks på färger och fotot att det är baserad på en tecknad serie.

Jag hoppas att den här versionen av Alena får gå upp på bio eller att SVT i alla fall visar den i sin helhet på tv, för folk behöver se den här. Inte för blodets skull utan dels för att visa att vi har grymma unga kvinnliga talanger i det här landet. Men också för att visa att homosexuell kärlek inte bara behöver finnas med på film för att bevisa eller påvisa någonting. Den kan också bara finnas där.