När jag efter att ha sett filmen Pride började rota i vårt arkiv på QX hittade jag ett gäng bilder från den Prideparad 1985 i London där de walesiska gruvarbetarna tackade för det stöd som Lesbians and Gays Support the Miners gett.
Som närmast manisk samlare av rockslagsmärken med politiska budskap hade jag såklart också köpt en fantastiskt fin nål från LGSM, men som jag ganska nyligen bittert nog tappat.
Bilderna från paraden 1985 har jag dock lyckligtvis kvar. Och såklart reportaget i dåtidens bögtidning, Revolt, där jag rapporterade från London.
För mig, då 1985, var det tre saker som tydligen gjorde mig extra intresserad. Gruvarbetarnas lokala fackklubbars medverkan såklart men främst var jag då intresserad av den helt nybildade organisationen Body Positive som samlade hiv-positiva, eller HTLV-111 som man kallade viruset då. Jag var imponerad av att de som bar viruset organiserade sig och arbetade för en större öppenhet. I Sverige var Positiva Gruppen på gång, men ännu i sin linda.
Och jag imponerades av att det i paraden, för första gången, var så att det kommersiella gaylivet valde att delta. Första gången som karnevalsvagnar med gayklubbarnas logotyper på, åkte med i paraden och skapade en feststämning. Vid sidan om den politiska kämpaglöden.
”l år arrangerades den största Gay Pride demonstrationen. Man brukar vara omkring 2000 i marschen, men i år kom 15000! För första gången engagerade sig den kommersiella gay scenen aktivt i arrangemanget. Nästan alla klubbar deltog och arrangerade frigörelsefester, spred information och gick med i marschen. Man startade från Hyde Park, med »Lesbian and Gay’s support the Miners« i täten. Den avdelning där det brittiska gruvarbetarförbundet gick med och visade sitt stöd för den homosexuella frigörelsekampen. Det var en skön syn med ett gäng gruvkillar och deras fruar i täten för gayparaden.”
De svenska Frigörelsedemonstrationerna skulle ett gäng år till sätta politiken i främsta rummet, innan Homofestivalen i Stockholm 1997 och så framförallt Pride i Köpenhamn 1996 och Stockholm 1998 fick den kommersiella gayscenen i Skandinavien att också vilja hänga på.
Jag konstaterar i artikeln att det är väldigt mycket rött som syns i London-paraden i kombination med de kommersiella inslagen. Och avslutar:
”Men oberoende av politisk färg lever Gay London. Alla intressen och specialare finns representerade. Clonerna lever, läderkillarna, fjollorna, aktivisterna, tjejerna, det vackra folket och arbetargrabbar och tjejer har alla sina ställen. London lever och har blivit ett nytt gay center i Europa. Inte så vilt som Berlin och inte så fint som Paris men lika spännande som Amsterdam.”
I QX decembernummer fick filmen Pride 4 i betyg! ”Rakt igenom en äkta engelsk feelgood-film”, skriver Anders Öhrman. Vid förhandsvisningen var det många som undrade vilket motsvarande solidaritetsutbyte som skulle kunna växa fram idag? Intersektionalitet är det akademiska ordet som används på Prideseminarier landet runt. Precis det som vi ser i filmen Pride, med budskapet att ingen kan vara fri innan alla uppnått sin frihet. Och vi som upplevt och upplever utanförskap och förtryck lyckas bättre om vi slår oss samman.
Filmen Pride gav just den energikick som behövs nu när Europa förmörkas igen och ”faran” med den ”stora invandringen” blir ett nytt mantra i såväl Storbritannien som Sverige.
Här kommer bilderna som jag tog när jag med sångaren Jan Hammarlund var på Pride med gruvarbetare och… min hemliga kärlek… Jimmy Somerville.
Uppdaterad 2021-05-11
