Adi Nes utforskar manlighet

Adi Nes är 48 år och bor i Tel Aviv med sin partner och deras fyra barn som de skaffat med hjälp av en surrogatmamma. Hans motiv behandlar ofta olika aspekter av manlighet och innehåller många lager av symbolik med referenser till bibeln, grekisk mytologi och konsthistorien. Här och där tänker man på vår egen Elisabeth Ohlson Wallins sätt att arbeta med dessa teman.

QX träffade Adi Nes på vernissagen och passade på att ställa några frågor.
Hur märks det faktum att du är homosexuell i dina bilder?
– När jag började med fotografi var jag fortfarande inne i garderoben, men om man tittar efter det kan man se att jag är gay även i mina tidiga bilder. Jag fokuserade redan då mycket på den manliga kroppen och manlighet och ville sätta detta i relation till både konsthistorien och till de bibliska berättelserna som ofta får en homoerotisk laddning om man tar på ”gayglasögonen”. Jag har hämtat mycket inspiration från stora konstnärer som anses har varit homosexuella, exempelvis Caravaggio, Da Vinci och Michelangelo.

Tycker du att det är okej att betrakta en dina bilder som homoerotiska?
– Ja, jag kan inte förneka att det finns homoerotiska element i många av mina bilder. Det är en del av min personlighet. Jag är ju homosexuell och manlig sexualitet intresserar mig mycket. Men jag adresserar även etniska frågor och har exempelvis medvetet ofta valt lite mörkare modeller med arabiskt utseende eftersom jag själv tillhör denna judiska minoritet, sefarder, som liksom homosexuella är marginaliserade i det israeliska samhället. Jag representerar ju som person många olika saker samtidigt, det kan man se i mina bilder.

I Israel måste alla göra militärtjänst och Adi berättar att gayrörelsen har använt detta faktum för att kräva lika rättigheter.
– Det var så jag kom på att jag ville göra något på temat militärer och manlighet, det blev bildsviten Soldiers.

Är soldaterna i dessa bilder homosexuella?
– Det vet jag faktiskt inte, jag valde dem enbart utefter deras utseende.

Adi går fram till en bild i Soldiers-sviten som föreställer i en maskulin soldat som precis blåst en rökring som en annan soldat sticker in sitt finger i. Vad ska det symbolisera?
– För mig påminner den här bilden om mitt livs första cigarett som jag rökte när jag gjorde min militärtjänst. Jag minns också hur annorlunda jag som ännu inte öppet homosexuell kände mig i denna machomiljö. Men det fanns också positiva aspekter som en stark kamratskap män emellan. Att en annan man sticker in sitt finger i rökringen skulle kunna tolkas som en symbol för ett homosexuellt äktenskap eller för anal penetration.

Adi vill dock poängtera att man ska skilja på homoerotik och homosexualitet.
– Att något är homoerotiskt behöver inte betyda att det finns någon som helst koppling till homosexualitet. Homoerotik förekommer på så många sätt i samhället, exempelvis i sportvärlden, i armén och andra ställen där män umgås på ett intimt sätt.

Kan man säga att dina bilder är självbiografiska?
– Jag tror att alla konstnärer utgår från sig själv när de skapar, så det kan man väl på sätt och vis. De här bilderna spänner över en ganska lång tid, nästan 20 år, och avspeglar förstås hur jag och min livssituation har förändrats som människa över tid. I dag är jag ju inte längre en person som är ute i gaysvängen särskilt mycket utan lever ett ganska stillsamt familjeliv med min partner och våra barn.

Finns det några politiska budskap i din konst?
– Allt kan tolkas politiskt, det beror till stor del på betraktaren. Jag gör aldrig propagandabilder, men visst kan man säkert läsa i en del samhällskritik i mina bilder, exempelvis när det gäller soldaterna. En av mina bilder som faktiskt är ganska tydligt samhällskritisk visar en naken utblottad man som ligger på gatan framför några varuautomater, men ingen annan människa syns till.

Har dina bilder uppfattas som provokativa i Israel?
– Nej, det skulle jag inte säga. Jag tror det beror på att mina budskap inte är så övertydliga, man måste tänka till för att förstå dem. För att vara provokativ måste man vara mer explicit än jag är. Jag vill inte heller vara provokativ.

Skulle du säga att dagens israeliska samhälle är tolerant när det kommer till hbtq-personer?
– Generellt sett så skulle jag vilja säga att det israeliska samhället är väldigt liberalt, det är ingen big deal att vara gay längre. Men lite beror det förstås på vilken del av Israel man pratar om. Det är ju stor skillnad på Tel Aviv som är otroligt öppet, och exempelvis Jerusalem där det fortfarande är väldigt konservativt. Det israeliska samhället har på det hela taget misslyckats vad gäller integration även vad gäller andra grupper i samhället. Sverige har säkert delvis samma problem.

Det pratas mycket om att dagens unga israeler flyr landet och flyttar till Berlin?
– Det stämmer, och det tror jag till största delen beror på att det är billigare att bo där och lättare att få jobb. De flyr också undan närheten till krig och den osäkra situation som faktiskt råder i Israel, även för oss vanliga människor när vi rör oss ute på gatorna.

Den 16 december börjar de åtta dagar långa firandet av Chanuka. I Stockholm tänds första ljuset vid ett evenemang på Teater Ledermann där även klezmerorkestern Sternfall uppträder och ett panelsamtal om utvecklingen för hbtq-personer i Sverige och Israel hålls med Sharon Jegerman från den israeliska hbt-rörelsen, Jon Voss förlagschef på QX och hbt-aktivisten Håkan Steenberg.