Ikväll spelas Benedicte Sundsbøs verk Vaggvisa för barnlösa livmödrar för första gången på svenska. I monologen utforskas föräldraskap för samkönade par och den sårbarhet det innebär. QX har pratat med Sundsbø inför premiären.
Kan du berätta om varför du valde det här temat?
– Att önska sig ett barn som ser ut som en själv och den man älskar kommer från ett egoistiskt behov. Men det är ändå ett egoistiskt behov som erkänns som en sorg för heterosexuella. Denna mänskliga längtan är inte bara en som heterosexuella har. Par av andra läggningar har den också. I omöjligheten och i tystnaden över att vi inte kollektivt uttrycker saknaden, inte ens inom queer-miljön, fanns det material som jag använde som utgångspunkt i ”Vaggvisa för barnlösa livmödrar”.
Vad hoppas du att du publiken tar med sig efter föreställningen?
– Jag hoppas att de sitter kvar med en upplevelse av lekfullt närmande till ett sårigt tema laddat av längtan, ilska och kärlek. Jag är så entusiastisk över hur ”Vaggvisa för barnlösa livmödrar” i Annika Silkebergs översättning och regi kommer bli. Även om det heter att det är en reading i beskrivningen, har skådespelaren Frida Liljevall lärt sig den poesitäta och abstrakta texten utantill, och jag ser verkligen fram emot att uppleva texten på nytt tillsammans med publiken ikväll!
”Vaggvisa för barnlösa livmödrar” visas på Polisteatern ikväll 2 oktober klockan 20.15
Uppdaterad 2024-10-02
