– Vi är modiga, men sårbara personer och extra utsatta. Många skulle behöva mycket mer terapi och stöd, inte bara med transfrågorna utan också med trauma. Som transperson och traumatiserad bär man på dubbel skam, berättar Elliot Kellman för QX.

Annons
Annons

Han kom ut som transperson för sex år sedan efter att ha kämpat med sin könsidentitet i många år. Att erkänna att han är transperson var svårt.
– Fastän jag hela tiden drogs åt det manliga och manliga uttryck, kände längtan och behov att få vara en av grabbarna, så fanns det mycket i min historia som motverkade min innersta längtan. Jag var rädd för män och drog mig undan, samtidigt som jag önskade att jag var en man.
I detta fick han fint stöd på Anova, Karolinska Institutets specialistcentrum för androligi, sexualmedicin och transmedicin.

Elliot hade också en svår uppväxt där han utsattes för sexuella övergrepp. Han hamnade på behandlingshem där han blev mobbad och förvarad, snarare än behandlad.
– Jag har diagnoserna PTSD och DID, och kämpade länge för att få rätt traumabehandling – och sedan tre år tillbaka går Elliot i traumaterapi och gör EMDR.
– Det hjälper väldigt mycket, men det är ett tungt och svårt jobb och det tar tid – men det är det värt och bra terapeuter finns.  Jag tycker också att det är viktigt att våga prata om trauma och öppna upp för mer behandling och förståelse.

Du skriver om transpersoner och trauma i dina böcker?
– Ja, min upplevelse att väldigt många transpersoner bär på trauma. Jag vet att många kämpar med depression och isolering och vad jag förstår är det många som har utsatts för övergrepp. Jag tror att det kan bero på att transpersoner redan som små barn är sårbara och udda, vilket förövare ser som lätta offer. Som transperson kan det sedan vara extra sårbart och svårt att söka behandling för trauma, det är en dubbel sårbarhet och tyvärr en dubbel skamkänsla man måste bära på.
– Och vården behöver bli bättre. Det är ett trauma i sig att leva i fel kropp. När sedan släktingar sviker och samhället mobbar blir det nästan ohållbart, och om man dessutom bär på trauman som mobbning, misshandel, dysfunktion och övergrepp, sedan tidigare, ja det säger sig själv att man kan behöva hjälp.

Elliot ville skriva om sina upplevelser för att hjälpa andra, och efter flera halvfärdiga projekt och många refuseringar bestämde han sig för att ge ut tre av sina manus på egen hand. Sedan dess har han fortsatt att ge ut böcker, både på egen hand och med förlag i ryggen..

– Jag har gjort en bilderbok som tar upp traumat incest, för barn och deras omgivning. Jag har skrivit en barnbok för mellanstadieåldern om en flicka som hittar sin egen väg under en period med mobbning och misshandel. Och en bok för tonåringar om vuxna som tar upp ämnet ätstörning och som är en livsbejakande spökhistoria. Sedan är det min självbiografi Vi barn i Underlandet som handlar om just barndomstrauman, förövare och barnpsyk och behandlingshem. Därefter en lite gladare aforism-samling. Och så förra året kom Lilla fågel flyg, en autobiografi som handlar om identitet, trauma, andlighet, barndom och dissociation.

Idag jobbar Elliot också som stödperson på Rise , en förening som jobbar med stöd åt vuxna som utsatts för sexuella övergrepp i barndomen.
– Rise erbjuder stödgrupper, fikaträffar, kurser i yoga och läkande måleri, stödsamtal och stödchatt där alla är välkomna att delta. De välkomnar alla och i framtiden tycker jag att det skulle vara fint att köra ett projekt för att få till ett större samarbete mellan RFSL och Rise, avslutar Elliot.