Hej Calle, du har översatt Company, en Stephen Sondheim-musikal som är relativt okänd får man väl säga, eller?
– Nja, i Sverige är den inte lika känd som Sondheims andra musikaler (Sweeney Todd, West Side Story), men i USA kan nästan ALLA sin Company, låtarna finns liksom i de flesta amerikaners DNA, definitivt i alla bögars, och i teveserier är det ständigt olika referenser till den. Knepig titel på svenska, på engelska betyder ju Company allt från sällskap och förhållande till ensemble. Här låter det som ett bolag.
– Musikalen är liksom ursprungsrötterna till Sex and the city som kom nästan 30 år senare. Precis som den serien handlar musikalen om huruvida man egentligen måste gifta sig när man har kompisar till allt utom sex. Vad man går miste om i ett förhållande och vad man går miste om som singel – de eviga relationsfrågorna, helt enkelt. Skillnaden är att i Company är singeltjejen Bobbie (i Stockholm spelad av Frida Modén Treichl) enda undantaget i ett gäng av gifta par.
Och det är lite ombytta roller i den här versionen jämfört med originalet?
– Ja, Sondheim skrev ursprungligen huvudrollen för en kille, men 2018 fick en brittisk teaterproducent snilleblixten att byta kön på Bobby till en tjej och vips kändes den mycket mer nutid. 35 år och ogift är ju helt odramatiskt för en kille i dag, men tjejer har ju den biologiska klockan som tickar. I genderswap-versionen raggar hon nu upp en dum men hunkig flygsteward – originalets bystiga flygvärdinnevåp hade i dag känts som en unken 70-talskliché.
Och så finns det ett gaygpar med i den nya versionen, I Stockholm spelade av Robert Fux och Joel Mauricio Almroth.
– Ja, och amerikanska drugors eldprov är att sjunga (eller mima till) ‘Getting Married Today’ – värsta tungvrickarlåten som på Stadsteatern görs av Robert Fux, som ska gifta sig med sin bögpojkvän och får panik strax innan vigseln. I originalet var det en brud som fick bröllopsneuros, men när man bytte kön på huvudrollen passade man på att kasta om lite även i de gifta paren – och gjorde ett heteropar till homo.
– Ett ännu mer känt paradnummer är ‘Ladies who lunch‘, en cocktailstyrkt societetsdams tragicyniska rop på hjälp, som stjärnor som Elaine Stritch och Patti LuPone har gjort lika odödlig som ‘Send in the clowns’. På Stadsteatern turas Helen Sjöholm och Gunilla Backman om i rollen som den sarkastiska Joanne.
Vad är det du gillar mest med Company?
– Det bästa tycker jag är att den är så lättsam, lite som ett sketchprogram på teve med olika scener som knyts ihop tematiskt utan att det känns krystat. Smart komponerad och skriven förstås, det är ju Sondheim. Och det lär ju inte skada att Stadsteatern lyckats få ihop Sveriges absoluta musikalelit till den här produktionen. Scenen kryllar av begåvningar, som var och en skulle kunna göra enmansföreställningar med bravur.
