Oss pojkar emellan, eller The Boys In The band, som den heter i original, är en pjäs från 1968 som blev en film 1970, som blev en pjäs på Broadway 2018 och som blev en film på Netflix 2020. Nu sätts den upp på Nya Cirkus i Stockholm. I huvudrollerna ser vi nio öppna hbtq-skådisar med bland andra Edvin Törnblom, Emil Almén, Oscars Zia och Björn Elgerd i några av rollerna. Regi står Edward af Sillén för och pjäsen översätts av Calle Norlén.
Det blir tredje gången som The Boys In The Band sätts upp i Sverige. Första gången var 1970 på Malmö Stadsteater, där flera skådespelare i ensemblen var öppet gay. Sen sattes den upp i Stockholm 1983 på Folkan, regissören Olle Kinch valde att sätta upp pjäsen med dess engelska originaltitel men då fick ingen av de nio huvudrollsinnehavarna vara gay. Kinch sade i en intervju med Expressens Cecilia Hagen innan föreställningen hade premiär att ”ingen av dem som är med fick vara fikus på riktigt”. Ulf Brunnberg hade en av rollerna i pjäsen och sa i en intervju: ”Det är ju ingen vardaglig företeelse att hålla om en kille, men det får gå det med”.
Oss pojkar emellan handlar om ett gäng gaymän som är rappa i tungan och förvandlar ett födelsedagsfirande till en mardröm. Efter en lång kväll och natt med mycket drickande, bråkande, besvärliga avslöjanden och smärtsamma bekännelser vet publiken i stort sett allt om de nio karaktärerna. Och när pjäsen nu ska sättas upp för tredje gången, 42 år sen sist, är det nio öppna hbtq-killar som tar plats på scenen. Och fyra av dem sitter framför mig efter att vi plåtat omslaget för QX. Det är Edvin Törnblom, Emil Almén, Oscar Zia och Björn Elgerd.
Vad visste ni om Oss pojkar emellan innan ni fick frågan att vara med?
Edvin: För mig hade filmen bara dykt upp på Netflix. Sen visste jag inget mer.
Oscar: Ja, Edvin och jag såg den tillsammans, men vi hade ju ingen aning om då att det även varit en pjäs.
Björn: Jag hade ingen aning om nånting (skrattar). Jag visste varken att det varit en film eller en pjäs innan jag fick förfrågan.
Emil: Jag hade sett filmen och visste att det även var en pjäs.
Björn: Men sen fick jag läsa manuset på engelska och tackade ja direkt. Jag gillade idén med att det bara skulle vara bögar. Jag har tidigare nästan uteslutande arbetat i arbetsgrupper där straighta varit i majoritet, så det här känns lite som ett socialt experiment (skrattar).
Emil: Ja, det känns skönt att slippa förställa sig, man är ju alltid i minoritet annars och vare sig man vill eller inte så gör man sig till för att passa in. Här blir det friare.
Edvin: Jag har så få bögkompisar så jag tycker det här ska bli superkul.
Kände ni varandra innan?
Oscar: Nja. Vissa kände man mer eller mindre, men absolut inte alla. Men Emil styrde upp så vi tog en drink tillsammans allihop på Nationaldagen.
Emil: Ja, jag är ju gammelgubben i gänget så jag fick styra upp en träff (skrattar).
Även om alla nio i ensemblen har ungefär lika stora roller och är på scenen samtidigt är det Edvins karaktär Michael som står i centrum. Det är hans lägenhet pjäsen utspelar sig i och det är han som anordnar festen.
Edvin: Det var så kul när jag läste rollbeskrivningarna. Alla andra beskrevs som ”amazing, good looking, hot” men min karaktär beskrevs som ”a raging alcoholic and unemployed actor”…
Alla: Skrattar.
Edvin: Jaha, så det där är jag alltså, en misslyckad och bitter snubbe som påstår att han levt ett lyckat liv,.
Emil: Det är även han som triggar igång och skapar allt drama.
Hur skulle ni beskriva pjäsen för en som inte sett den eller ens hört talas om den?
Emil: Jag tycker det är skönt att det är en pjäs med homosexuella män som handlar om vänskap, som inte handlar om aids och död, utan om relationer, det känner jag är unikt. Det är det jag gillar med den, det är en pjäs om mänsklighet.
Björn: Pjäsen utspelar sig under en och samma kväll i en lägenhet i New York 1968, det är en sån där middag man själv skulle vilja gå på. Den innehåller allt, dumheter skvaller, svärta, tårar, alla känslor och ingredienser som man vill ha en festkväll.
Emil: Sen är det ju en hård jargong vilket det kan vara i gaysammanhang, men det är mycket kärlek också.
Edvin: Har ni varit på en sån här bögmiddag?
Emil: Nej… det närmsta jag varit en sån här bögmiddag är väl på QX-galan…(skrattar).
Oscar: Bögar eller inte bögar, pjäsen har extremt relaterbara ämnen oavsett vilken läggning man har.
Edvin: Och när jag läste manuset kändes det inte alls 1968, det kändes verkligen 2024… Men vi har ju inte fått det nya manuset än, det sitter Calle Norlén och översätter nu.
Så är det. Calle Norlén befinner sig i Sitges när jag når honom. Han ska ägna sommaren åt att översätta manuset till The Boys In The Band och leverera ett svenskt manus till Oss pojkar emellan i slutet av sommaren.
Hur går arbetet, Calle?
– Bra, men det är rätt svårt eftersom pjäsen kryllar av obegripliga referenser, både tidstypiska och newyorktypiska, så jag får stanna upp och tänka till i många repliker. Men det är samtidigt ett roligt sommarpyssel som jag sitter med regniga dagar. Jag har väl gjort ungefär hälften och lär blir klar i slutet av augusti, sen kör vi en genomläsning i höst med skådespelarna och känner hur det ligger i munnarna.
Hur skulle du beskriva pjäsen för en som inte sett den eller ens hört talas om den?
– Ett födelsedagskalas med förvecklingar i en tid när bögar bara vågade vara sig själva i slutna sällskap. Vi kliver in i en spännande, hemlig värld för över 50 år sedan och kanske först förfäras över dåtidens självförakt, smygbögeri och överlevnadshårda bitchjargong. Men kanske också inser att många av dåtidens våndor finns kvar än i dag – paniken över att åldras i en ungdomsfixerad gayvärld till exempel. Se bara på alla omsorgsfullt filtrerade ansiktsbilder på mogna homoherrar som läggs ut på sociala medier varje dag (skrattar).
– Detta är vår historia. Och så är den rolig, förstås. Bögar är ju roliga.
Vad visste du om pjäsen innan du fick frågan att översätta den?
– När jag bodde i New York på 90-talet köpte jag William Friedkins filmversion från 1970 på VHS. Jag visste att pjäsen var sensationell när den kom 1968 och att mainstreampubliken hade suttit chockad och bara gapat. Då hade ju ingen skildrat internt bögumgänge tidigare.
Vad är det som är unikt med den skulle du säga?
– Den är brutalt ärlig och inte det minsta förskönande. I decennier efteråt matades vi med ’heteroanpassade’ bögroller i tv-serier och filmer, där fjollan liksom gjordes till en gullig och ofarlig maskot, typ roliga grannen eller skojiga tjejbästisen.
Nio hbtq-skådisar på scen, en bög som regisserar och du som översätter… Känns det viktigt att det är just hbtq-personer som gör den?
– Just eftersom vi skildrar en sluten värld av homokillar, tror jag det kan vara en poäng att skapa ett rum där alla har direkt personlig erfarenhet av ämnet. Om inte annat blir det förhoppningsvis någon sorts sammanhållande trygghetsfaktor under repetitionsarbetet. Annars tillhör jag inte dem som tycker att bögroller alltid måste göras av homoskådisar, herregud en roll är en roll är en roll. Bögar spelar ju ofta straighta.
– Men här tycker jag det är kul att producenten Åsa Holmgren ville göra ett helgay projekt, lite som ett statement i mörka högerextremisttider. Jag föreslog kick-off med hela gänget hos mig här i Sitges, men då såg hon budgetblek ut och bytte snabbt samtalsämne (skrattar).
Tillbaka till killarna i soffan. Vad anser de om att rollerna endast spelas av öppna HBTQ-skådisar?
Edvin: Vi hade många diskussioner om det där när filmen Call me by your name var aktuell, två straighta killar som spelar bögar. Jag kan tycka helt ärligt att när straighta spelar bögar så är det med ett manér…
Emil: Jag tycker det är en bra diskussion, men den är svår. Jag är lite emot att man bara ska spela den man är hela tiden. Som skådespelare ska man kunna gestalta vad och vem som helst, men så länge det finns en majoritet av straighta som spelar bögar så tycker jag det är viktigt att det här görs. Att vi får spela det vi är, för så länge det inte är jämställt så är det ett problem i branschen. För de är ju inte så att vi blir erbjudna massa straighta roller. Dessutom är det kreddigt för en straight att spela bög.
…men är det inte kreddigt att som bög få spela straight?
Oscar: Nej, inte på samma sätt.
Emil: Det är ju så få som får göra det.
Oscar: Men du Björn får väl ganska många straighta roller..
Björn: Ja, jag får spela straight rätt ofta, och då passerar jag ju, det vill säga folk märker inte att jag inte är straight (skrattar). Det är vad skådespeleri handlar om, jag ska kunna spela vad som helst, men historiskt sätt har ju straighta fått spela alla roller så det är ju där ojämvikten finns.
Oscar: Fast jag tycker det är konstigt idag om jag ser en serie eller film med en straight snubbe som spelar bög,
Emil: Men då innebär det att du som bög inte kan spela straight? Då blir det ju en sån diskussion…
Björn: Jag har tänkt på en sak, är det något jag övat på i mitt liv så är det ju att spela straight, så egentligen borde jag vara bättre på att spela straight än att spela bög…
Regissören för Oss pojkar emellan är Edward af Sillén, jag kollar vad han har att säga att det är en ”all gay cast”:
– I det här fallet tycker jag att det är väldigt viktigt. Det är en del av konstverket, att vi alla är gay. Nästan hela det kreativa teamet också. Ett gäng öppet HBTQ idag som föreställer sig hur det var att leva som HBTQ då – smygande i skuggorna. Hur mycket har förändrats? Vad är likadant? Vad kan vi lära oss idag, av de här karaktärerna?
Vad är det som är unikt med ”Oss pojkar emellan” skulle du säga?
– Hur före sin tid den är. Det är fascinerande. Det här är ju HBTQ-teaterhistoria. En pjäs om bögar som tillåts vara bögar, skriven på 60-talet! Och tänk att den har förmågan att beröra en publik lika mycket idag, om inte mer, med allt vi lärt oss sedan dess.
Vad hoppas du att man kanske tar med sig som bög efter att ha sett pjäsen?
– Jag tror vi alla, oberoende av sexuell orientering, kan lära oss av de här karaktärerna som kämpar i en värld där de inte känner sig välkomna. Men utöver det; det är helt enkelt en härlig kväll på teatern. Mycket skratt och många överraskningar under en enda akt.
Edvin: Jag hoppas att pjäsen ska locka en ny publiken till teatern, de som aldrig gått tidigare, teater blir kanske en ny konstform för dem.
Oscar: Och det är ju ingen långbänk, det är bara en akt och det är nog bra för den nya generations dampbarn (skrattar).
Men det är ingen sång eller dans?
Emil: Neeeej, den är nedtonad, det är ju ingen show, det är teater i dess renaste form.
Björn: Men det är ju rapp dialog, som ett tåg som bara tuffar på.
Emil: Absolut, men det är ju ingen musikal.
Edvin: Verkligen inte.
”Oss pojkar emellan” har premiär 24 januari 2025 på Nya Cirkus i Stockholm. Biljetterna släpps i september.
Uppdaterad 2024-07-25
