När jag träffar Andrew McMillan blir jag genast på gott humör. Han vill inte bara prata om sin bok, han är lika entusiastisk över att diskutera de ämnen den tar upp: klass, sexualitet och maskulinitet.
Synd utspelar sig i den lilla staden Barnsley i norra England. Alex och Brian är bröder och har bott hela sina liv i staden där deras far och farfar växte upp och arbetade i samma gruva. Men nu är den nedlagd och staden har förändrats.
Alex son Simon är gay, jobbar på ett callcenter och uppträder som dragartist i grannstaden och planerar en Margaret Thatcher-show på den lokala puben. Han är även OnlyFans-skapare av sexuellt material. På Grindr har han träffat pojkvännen Ryan som jobbar med kameraövervakning på en shoppinggalleria.
Du har skrivit flera hyllade diktsamlingar, vad fick dig att vilja skriva en roman?
– Jag ville se om jag hade det inom mig. Jag har ju lyckats med poesi, så det var delvis ett sätt att utforska och utmana mig själv. Sedan var det något med berättelsens olika lager och karaktärer som krävde mer utrymme än en diktsamling.
Liksom huvudpersonerna i boken växte du upp i Barnsley. Hur var det?
– Det finns nog en uppfattning om att det skulle vara homofobiskt, men jag hade det bra. Jag växte upp i en liberal familj. På vår lokala bar hade man gaykvällar. Rollkaraktären Simons dragshowande är accepterat i Barnsley. Min familj bor kvar, flera av mina gayvänner också. Man måste inte lämna småstaden.
När insåg du att du var gay?
– När jag ser tillbaka så visste jag redan som ung, men jag hade inte ett språk för det. Det är ju komplext att växa upp som gay och hitta sin identitet. I mellanstadieåldern läste jag i en bok att ”det är en fas”.
– I skolan kallade någon mig ”gay”, som en förolämpning. Simon i boken minns en episod från när han hade glömt sin telefon i klassrummet och någon tog den och läste upp meddelandena han skickat till en annan pojke. Den delen är självupplevd.
Apropå det, vem är du mest lik av karaktärerna: Simon som lever ut sin sexualitet och laborerar med roller och identitet på olika sätt, eller Ryan som är mer försiktig och tillbakahållen?
– Det är ju en påhittad historia, men jag har nog delar från båda. Som Simons flamboyans.
Har du uppträtt i drag eller varit OnlyFans-kreatör?
– Ha ha, nej. Inte än i alla fall.
Idag bor du i Manchester, vad har det betytt för dig?
– Jag flyttade till Manchester i 22–23-årsåldern. Jag kände mig omedelbart trygg och hemma. Jag började dejta, det är en härlig plats att bo på.
Din bok tar upp klass, maskulinitet och identitet. Vad tycker du är de största utmaningarna som unga gaymän ställs inför idag?
– Att acceptera sig själv! Jag fick en ätstörning av att komma ut, idealet var supersmal, det är sådant fokus på kroppen och på sex. Så att bli bekväm i sig själv är viktigt. Jag har kämpat med de här delarna själv fram tills för några år sedan.
Till vardags undervisar du i kreativt skrivande på universitetet. Vilka är dina bästa råd för hbtq+personer som vill skriva en bok?
– Jag har två råd. För det första: tro aldrig att bara vissa ämnen är öppna för dig. Känn dig inte tvungen att skriva saker bara för att de är efterfrågade. Vill du skriva en science-fiction-lesbisk berättelse – gör det! För det andra: läs mycket och läs brett, många olika sorters böcker.
Okej, nu till något helt annat. Säg tre saker du gillar med Sverige.
– Mode, jag älskar Acne Studios! Och Robyns musik. Och all vacker arkitektur, ni har så många fina byggnader.
Vad tycker du om svenska killar?
– Mycket snygga! Och snyggt klädda.
När vi ändå är inne på ämnet, vilka egenskaper är viktigast hos en pojkvän?
– Att han är snäll och laid-back. Och ser bra ut såklart. Sen är det kul om han är intresserad av mitt skrivande och det jag gör, utan att hålla på med litteratur själv. De flesta av mina vänner, liksom min nya pojkvän, jobbar med helt andra saker än jag.
”Synd” (Norstedts) finns ute i bokhandeln nu.
