När Maria Larsson är 13 år gammal går hon beslutsamt in på skolbiblioteket med ett enda mål: Hon går tyst runt hörnet där det finns en samling med medicinska böcker. Hon tar tag i en bok och öppnar den för att söka efter något viktigt. Där, på en sida, finner hon äntligen det ord hon så länge har letat efter – ”homosexuell”. Förvånad över att det står under rubriken ”Avvikelser”, bredvid ord som sadism, tidelag och pedofili, känner hon ändå en viss lättnad. För trots att det kanske är ”fel”, och att hon klassificeras som en avvikelse är det homosexuell hon är. Det finns ett ord och nu existerar hon.
När Maria berättar om sin uppväxt säger hon hela tiden “vi”. Det går nämligen inte att prata om hennes uppväxt utan att inkludera hennes tvillingsyster Eva. Där Maria var, där var Eva och vice versa.
Där Maria och Eva var fanns även John. Han var Marias alter ego och hade en stor betydelse i Marias liv. John var en stark och tuff person. Han kompletterade Maria och gav henne mod i situationer där hon kände sig svag. Tillsammans med honom och Eva klarade hon allt.
Eva hade också ett alter ego. Erik hette han, men det fick Maria reda på först när Eva läst första manusutkastet till den här boken. Trots att de var oskiljaktiga fanns det alltså vissa saker de inte kunde prata om.
– Även om vi inte pratade om det så kände jag att hon var likadan som jag. Det fattade jag lika tidigt som jag förstod det om mig själv.
Under 70- och 80-talet upplevde Maria en stark tystnad kring sin identitet. Tiden tillät henne inte att vara öppet homosexuell. Hon kände sig ensam och isolerad, och inte ens hennes syster vågade hon öppna upp sig för.
– Skammen att vara homosexuell var enorm. Vi kunde inte prata med varandra. Vi behövde gömma oss och det var jag inställd på att göra resten av mitt liv.
En dag skickades en oroväckande insändare in till lokaltidningen, “Jag vill dö”, skrev den anonyma avsändaren kort. Den kom från Maria som då var tjugo år gammal. I nästa upplaga av tidningen fick hon svar. En kvinna från frikyrkan ville hjälpa henne. Maria kom inte ur en kyrklig familj, men kvinnan lovade att med hjälp av kyrkan kunde de få henne frisk.
– De sa att Jesus kunde göra alla friska och då tänkte jag att det gör han med mig också. Jag kunde bli heterosexuell.
Så under en längre tid försökte några inom frikyrkan få Maria frisk. De kom hem till henne och försökte driva ut det onda ur hennes lägenhet och rena henne.
– De menade väl, men det blev så fel, säger Maria.
Idag beskriver hon vissa av handlingarna som övergrepp. Fokuset låg på att homosexualitet var fel och att hon skulle förtrycka den sidan av sig själv. Och Maria kände att det inte fanns några alternativ.
– Antingen blir jag frisk eller så tar jag livet av mig.
Men vid 25-års ålder insåg Maria att hon aldrig skulle bli ”frisk”. Hon ÄR homosexuell.
Och det fanns andra vägar ut.
– Jag hade skrivit ett kontrakt med mig själv att antingen dör jag när jag blir 25 eller så flyttar jag från Lidköping, säger Maria.
Hon flyttade då till Göteborg. Hon frågade vilka tre områden i Göteborg där ingen ville bo och flyttade till ett av dem. Här skulle hon gömma sig för resten av sitt liv och kanske lyckas komma ut. Med samma mål hade Eva samtidigt flyttat till Stockholm.
– Vi visste tydligen att vi behövde leva på olika platser för att kunna komma ut i varsin storstad och fortsätta att vara hemliga inför varandra, berättar Maria.
I Göteborg träffade Maria grannen Mikko som har en stor roll både i boken och Marias liv, och de är goda vänner i dag. Mikko är också homosexuell, men skämdes inte för det. Tvärtom, och Maria beundrade hans självsäkerhet.
– Han tog mig ut i livet.
Helt plötsligt gick Maria från att inte våga säga att hon var homosexuell till att ha en trappuppgång fylld med flator och bögar som kom och gick mellan Mikko och Marias lägenheter. Det blev som ett kollektiv, och alla var välkomna.
– Jag och Mikko var som en mamma och pappa för gay-världen. Våra dörrar stod alltid öppna, säger Maria.
Men det fanns fortfarande en dörr som Maria ville öppna: Evas.
En dag 1989, när Marias vän Susanne besökte Stockholm och deltog i Frigörelseveckan (som senare blev Stockholm Pride), stötte hon på någon som hon först trodde var Maria. Det visade sig vara Eva. Susanne hälsade och berättade att hon kände Evas syster. Då vågade Eva fråga rakt ut: ”Hade Maria också kunnat vara här på Frigörelseveckan?”
– Det är ju en helig regel att inte outa en person, men Susanne valde att säga “ja”.
Hon outade mig inför Eva – och det var det bästa hon kunde ha gjort.
Och lite senare samma dag fick Maria ett samtal från Eva. Hon frågade rakt ut om Maria var homosexuell.
– Först förnekade jag att jag var homosexuell när Eva konfronterade mig, men till slut sa jag ”kanske lite grann”.
Efter det samtalet förändrades allt. Hemligheten de båda systrarna burit på var inte längre en hemlighet, och nya dörrar öppnades. De behövde inte längre dölja sig för varandra.
– Plötsligt kunde jag leva i stället för att bara överleva. Att få komma ut betydde otroligt mycket för mig.
Under skrivandet av boken åkte Maria runt för att besöka några personer hon hade haft kontakt med från frikyrkan. Hon ville höra hur de resonerade idag kring det hon var med om som ung. Resultatet var skrämmande för Maria.
– De hade fortfarande samma inställning. Deras åsikter hade rört sig marginellt. “Det är okej, men…” sa de. Idag kanske deras “okej” är lite större och deras “men” lite mindre, men det är knappast en stor förändring.
– Däremot tycker jag att kyrkan som helhet gått framåt i dessa frågor. Många kyrkor har gjort ett stort jobb för att skapa större öppenhet och tolerans.
Marias bok har fått mycket positiv uppmärksamhet från allmänheten men där hon trodde att den skulle uppmärksammas som mest, vissa delar inom vissa frikyrkor, förblir det tyst.
– Inte ens en liten ursäkt. Jag tycker att det är ganska talande i sig. Då blir ju titeln “Nu blundar de som tror sig se” ganska bra.
För någon vecka sedan fick Maria ett rörande brev med posten. Det var från en kvinna som läst Marias bok, några meningar berörde Maria extra starkt.
“För mig var din bok oerhört viktig. Jag har känt precis som du men varit fegare. Jag träffade en kvinna och min enda kärlek för flera år sedan, men hon dog. Samtidigt var jag så feg att jag gick tillbaka till min före detta man som bad mig att komma tillbaka. Men riktig kärlek har jag bara haft några få år. Min kropp är lesbisk och det är jag stolt över men min hjärna anpassar mig till normen. Jag hoppas att jag får uppleva kärlek ännu en gång och jag är glad att du och Eva hittade rätt i livet”
Maria blir glansig i ögonen. Hon måste samla sig.
– Du frågade innan varför jag skrev boken. Det är för såna som henne.
Idag står boken på det bibliotek, där Maria läste om att homosexualitet var en avvikelse. Stolt uppställd på Lidköpings bibliotek och en rad andra bibliotek runt om i Sverige hittar man nu Nu blundar de som tror sig se av Maria Larsson.
