Den 2 november fyller Jonas Gardell 60 år och tänker fira på scen tillsammans med publiken i sin nya show “Man får inte leva om sitt liv. Det är det som är själva grejen”. Efter snart 40 års showande och turnerande avslöjar Jonas nu för QX att detta kan komma att bli hans hej då-föreställning.
– En glad farbror som tar farväl, men med väldigt mycket humor och värme. Och en hel del gayaktivism. Det är bara jag på scen, i underbara campy och glittriga kläder, med nyskrivet material, och så sjunger jag förstås ”Aldrig ska jag sluta älska dig”.
Jonas Gardell ser framtiden an med både ovisshet och tillförsikt, ett slags nystart där han bara vill göra saker han har lust till. Men också ett nytt liv som singel, utan Mark vid sin sida. Nu vill Jonas ta ett steg bort från det ständiga strålkastarljuset och bli mer privat. Han konstaterar:
– Jag känner en otrolig glädje över att fortfarande få finnas till. Resten av mitt liv ska jag bara ha kul!
Du skrev ”Torka aldrig tårar”, ”Ett lyckligare år” och nu ”Fjollornas fest” – har hbtq-historia blivit viktigare för dig att skriva om nu än tidigare?
– Jag fick idén att skriva den svenska hbtq-historien ungefär samtidigt som flera andra, exempelvis Mian Lodalen. Detta kommer ur insikten att om inte vi själva tar reda på vår hbtq-historia nu så kommer den att försvinna. Redan för tio år sedan gick jag ut på Qruiser och efterlyste äldre bögar som ville berätta sina livshistorier för mig. ”Fjollornas fest” bygger till stor del på mina samtal med dessa gamla fjollor, varav många inte finns med oss längre. Många av dem berättade om tragiska levnadsöden, men de var samtidigt väldigt bitchiga och roliga, något jag ville skildra i boken. Om man har sett Drag Race så känner man igen denna jargong, när de tävlande ”kastar shade” på varandra. Först säger du något förfärligt till mig och så säger jag något förfärligt tillbaka, och sedan skrattar vi båda två. Det tycker jag är en av de bästa egenskaperna vi har i fjoll-communityt, en sorts självdistans. En insikt om att livet kan vara så jävla smärtsamt så det enda man kan göra är att dansa disco, eller att skämta om eländet.
Är denna typ av fjollor som kan slänga käft ett utdöende släkte? Borde de rent av kulturminnesmärkas?
– Absolut! Jag brukar säga ”Utan fjollan stannar Sverige!”. Tyvärr finns det en tendens i hbtq-samhället att skämmas för de feminina männen. Det finns sidor på Qruiser där det står ”fjollor undanbedes”, och man efterlyser istället att vi ska vara ”straight acting”. Det är ett jäkla otyg. Låt tusen fikusar blomma! Släpp loss din inre fjolla! Vi måste sluta skämmas för den feminina mannen.
Dåtidens gayliv var mycket mer dolt och i skymundan än dagens – är det inte ganska skönt att det inte är så längre?
– Det är det verkligen, men samtidigt är det tråkigt om den här kulturen och alla de upptrampade stigarna i parkerna helt försvinner. Jag tycker vi skulle kulturminnesmärka Frescati. Vet du om att det finns belagt att folk har knullat där i flera hundra år? Det är en del av Stockholms kulturhistoria. Det borde finnas en skylt på Frescati med texten ”Här har stockholmarna knullat i alla år.”.
Är dagens gay-uteliv tråkigare än dåtidens?
– Det har jag inte en aning om eftersom jag inte har gått ut på gayställen på många år. Mitt gay-uteliv inskränker sig till Pride-paraden och den årliga kletzmerkvällen på Mälarpaviljongen. Tanken på att jag skulle vara vaken efter midnatt är direkt skrämmande.
Vilka gay-uteställen tycker du själv har varit roligast att gå till genom åren? Något du saknar extra mycket?
– Oj… Jag minns hur jag smugglades in på After Dark på David Bagares gata när jag bara var 15 år; det var omvälvande och helt fantastiskt för mig att få se dem! Under 80-talet fanns ju Timmy på Timmermansgatan, och Venice på Åsögatan typ, Boogart på Odenplan där jag träffade min första pojkvän Stefan, Confetti förstås, de vilda kvällarna på Hasselbacken med Surprise Sisters, och så Make Up på Fleminggatan där Larsa, alltså Babsan, kunde visa diabilder och berätta om sin uppväxt och var så fruktansvärt jävla rolig! Och man får inte glömma Patricia på söndagarna och de underbara skumpartyna. De där skumpartyna kanske inte var så sunda, men väldigt kul! Dessutom saknar jag gaysaunorna, som gamla Viking, där jag redan som 17-åring knullade runt i ångbastun och tyckte det var toppen.
Parallellt med det stora fjollpartyt på Piperska muren sommaren 1971 löper i boken berättelsen om ”fjollpojken” Mikael och hans kamp för att hitta sin identitet. Hur mycket av Mikael har du hämtat från din egen uppväxt?
– Övergreppet Mikael utsätts för är väldigt likt det övergrepp jag själv utsattes för som 14-åring, och som jag tidigare skrivit en kort monolog om. Men själva pojken och hans familj är väldigt långt ifrån mig. Jag tycker mycket om föräldrarna, särskilt pappan som jag faktiskt är lite kär i. Jag ville skriva fram pappan jag själv aldrig hade.
En rörande scen i boken är när Mikael får ett strasshalsband i present av sin pappa, som ett slags erkännande.

Annons
Annons

– Det bygger på att jag själv hade ett strasshalsband som min pappa sa att han skämdes för att jag hade på mig, och sa att jag måste ta av. Jag fick ta på mig det i hemlighet innan jag gick hemifrån.
Är beskrivningen av den otäcka våldtäkten, som är berättelsens klimax, ett sätt för dig att bearbeta detta jobbiga barndomsminne?
– Bearbetar vet jag inte om jag gör, men däremot ville jag vara obarmhärtig mot både mig själv och läsaren, att det här är på riktigt. Fast själva våldtäkten beskriver jag inte, jag ville vara noga med att det inte skulle kunna fungera som runkmaterial till pedofiler. Något som också var otäckt för mig när jag skrev om detta var att sätta mig in i våldtäktsmannens psyke. Det blir mycket starkare om man först får lära känna våldtäktsmannen och kanske till och med känna en viss sympati för honom.
Kan man säga att ditt porträtt av den hänsynslösa pedofilen Christer är en slags hämnd från din sida?
– Nej, tvärtom är det ett sätt för mig att sluta tänka på honom som ett monster och en reptil. Han är en människa som har blivit så här av en anledning. Jag ville få honom levande, och inte beskriva honom som ett namnlöst monster. Lite motsatsen till Patrik Sjöbergs Dumpen där våldtäktsmännen bara demoniseras.
Du är inte rädd för att SD-are som Björn Söder får vatten på sin kvarn när du beskriver en homosexuell pedofil på detta sätt?
– Jag tror tvärtom att det har skadat vår rörelse att vi har en tystnadskultur, och tycker att vi ska ta hand om våra övergrepp internt. Många har hållit övergreppen de utsatts för hemliga, vilket blivit en grogrund för den här typen av rovdjur. Jag känner ingen homosexuell person i min generation som inte har utsatts för någon form av övergrepp. Det är livsviktigt att vi själva pratar om detta, och inte låter sådana som Björn Söder, som inte vill oss väl, komma med den typen av anklagelser. Självklart har det funnits och finns människor som begår övergrepp även inom hbtq-rörelsen, men Björn Söder menar ju att alla homosexuella är pedofiler och har sex med djur. Han är inte ute efter att värna om barnen, utan vill tvärtom skada de homosexuella barnen och transbarnen genom att förvägra dem speglar. Tänk om jag själv som barn hade mött en snäll dragqueen som kommit till mig och berättat sagor, som sagt att ”så här kan du också se ut”. Så mycket ensamhet, ångest och självhat jag skulle ha sluppit då.
Finns det någon du särskilt hoppas ska läsa ”Fjollornas fest”?
– Jag vill såklart att alla ska läsa den, men hoppas särskilt att hbtq-communityt ska ta den till sig. Framför allt de unga som inte känner till den här gamla fjollkulturen och hur roliga fjollorna var. Boken slutar ungefär där ”Torka aldrig tårar” börjar, där ju Pål var en typisk sådan skön fjolla.
Tänkte att du exempelvis kanske vill att vår statsminister Ulf Kristersson läser den?
– Han fick faktiskt ingen bok när jag var på hans Pride-mingel på Sagerska, jag tyckte inte han var värd det då. Men han fick en bok när han kom hem på den berömda lunchen. Så jag hoppas han läser den, och att han genom den får en inblick i hur utsatta hbtq-barnen är.
Du, och andra som gick på statsministern mingel, fick ju mycket kritik för detta efteråt?
– Ja, och det tycker jag bara är tramsigt. Om du inte kommer till ett möte där du kan framföra dina åsikter så hjälper det inte vilka åsikter du har eller hur bra du argumenterar. Om du inte tar debatten så åstadkommer du ingenting, mer än att du kanske får några likes på sociala medier. Hur ofta tror du att en statsminister har läst en debattartikel och bara ett par timmar senare hör av sig och vill komma på lunch för att prata mer? Det är unikt. Jag har den här plattformen eftersom jag har kämpat för den, och tänker fan utnyttja den så mycket jag kan. Ulf Kristersson frågade mig också på lunchen ”Vad kan jag göra?”, och jag svarade ”ge oss grundlagsskydd för våra rättigheter”. I Italien, som anses vara ett demokratiskt land, tar de våra barn ifrån oss i dag…
Fick du något löfte från Kristersson angående detta grundlagsskydd?
– Nej, det är han alldeles för proffsig för. Men han sa att han tog det med sig; det är ju något som skulle kunna gå att genomföra eftersom det finns en riksdagsmajoritet som skulle rösta för.
När man som du varit känd i större delen av sitt liv – är man då rädd för att bli en vanlis igen, lite bortglömd och irrelevant som kändis?
– Nej, tvärtom. På ett plan är jag ”a legend” och har förtjänat min legendstatus. Å andra sidan finns det inga som glöms bort så fort som författare. Dör jag nu så får jag löpsedlar, men om jag är borta från offentligheten i några år får jag det inte. Så är det bara.
Du fyller 60 år snart, vad är dina tankar och känslor kring att bli 60?
– Framför allt så fyller jag år på scenen i min föreställning ”Man får inte leva om sitt liv. Det är det som är själva grejen!”, och firar tillsammans med publiken. För 30 år sedan var jag den första svenska stå upp-komikern som fick göra en egen stor show på en svensk privatteater, liksom jag var den första som tog mig från små klubbar till konserthus och arenor. Där har jag hållit mig fast sedan dess och har en trogen publik som fortfarande kommer tillbaka. Men nu är det nog slut med det. Jag tänker att den här föreställningen är min sista.
Vad är du mest stolt över om du ser tillbaka på ditt liv och i din karriär?
– Att jag har varit någon att hålla i handen. En massa människor har, när det har varit svårt för dem att leva, fått kraft ur något jag har sagt, skrivit eller sjungit. Jag har varit en bro över mörka vatten för dem. Det är jag mest stolt över.
Vad tror du att du kommer att bli ihågkommen för efter din död?
– Två saker. Dels Regnbågsfonden som jag hoppas fortsätter vara en stark och viktig del av communityt i strävan att hjälpa hbtq-rörelser över hela världen. Dels hoppas jag att folk även efter min död kommer att fortsätta sjunga ”Aldrig ska ska jag sluta älska dig”. Resten får jag nog finna mig i är irrbloss som flammar upp och sedan försvinner, men det är vackert så.
Vad mer vill du uppleva framöver, utanför offentligheten, som privatperson?
– En del av det är att inte vara offentlig med vad det skulle kunna vara, att vara mer privat hela jag. Min relation till Mark var så otroligt offentlig, det var ju på Daniel och Victoria-nivå. Om jag någon gång skulle hamna i en relation igen så vill jag hålla den helt privat.
Det kom ju lite som en chock för de flesta att ni hade gjort slut efter 36 år tillsammans, men du antydde i en annan intervju att det hade varit på gång ett tag?
– Jag är egentligen en äktenskapsfetischist som tycker att det man tagit på tallriken det äter man upp, och blev väldigt överraskad när det tog slut med Mark eftersom jag trodde att vi skulle klara av den här grejen också. Men så hände något som gjorde att jag förstod att det här inte kommer att gå. Å andra sidan så har jag och Mark varit ihop sedan vi var 22, och måste kanske få pröva något annat i några år nu, vad det nu är. Sen kan vi gifta oss igen när vi är 70, who fucking knows? Just nu känns det lite skönt att inte riktigt veta och att inte ha hela sitt liv utstakat på förhand.
Vi har tema mat och dryck i det här numret och du har på senaste tiden varit ute och ätit mycket på restauranger tillsammans med en ung man – kan du ge oss några tips på bra matställen och bra vin?
– Det stämmer. Jag och Adam Thulin, som vann ”Sveriges mästerkock” förra året har bildat en tvåmanna-restaurangklubb. Vi har varit på många bra ställen, och jag kan exempelvis rekommendera Celeste på Torkel Knutssonsgatan som har en extremt prisvärd fine dining-meny för 1600 kronor. Skitbilligt! Det finns en ännu mer budget fine dining, Nook på Rosenlundsgatan, som har en väldigt trevlig trerättersmeny för typ 600 kronor.
Kommer Jonas Gardell att ge ut en kokbok nån gång?
– Nej, det är jag för rik för, ha ha. Däremot var det något tv-bolag som eventuellt var intresserade av att göra ett tv-program av vår tvåmanna-restaurangklubb, och att vi skulle få åka runt i Europa och proväta lyxkrogar. Det vore fantastiskt!
Det finns ju många duktiga hbtq-are i vårt community, finns det nån du tycker har fått för lite uppmärksamhet men som är värd att lyftas fram i ljuset?
– Bra fråga. Spontant tänker jag att just nu vill man hedra och älska Elisabeth Ohlson för allt det hon betyder och har betytt för vårt community, även om hon har varit mycket i rampljuset. Jag vill tacka henne för all den kamp, och all den skit, hon har tagit. Så älsk älsk älsk på Elisabeth Ohlson!
 Till sist – när hade du riktigt riktigt kul senast?
– Jag hade väldigt kul när jag gick i Pride-paraden tillsammans med Mark, och när Johan Glans var hemma hos mig nyligen och vi gick igenom alla texterna till nya showen. Jävlar vad vi skrattade!