Det finns nog knappast en svensk som inte har sett Änglagård-filmerna, och vi har alla våra egna minnen kopplade till dessa älskade filmer. När det coola kompisparet Fanny och Zac fräser in i byn på en motorcykel ställs allt på ända i den kyrkliga idyllen, och för biopubliken blev de båda en symbol för frihet och livsglädje.
Zac, ”en uppenbart icke-heterosexuell man” som det står på Wikipedia, spelades som bekant av Rikard Wolff som gick bort 2017, och blev hans kanske mest älskade roll. Även många andra av skådespelarna i Änglagård-filmerna har hunnit lämna oss – bland andra Sven Wollter, Viveca Seldahl, Johannes Brost, Per Oscarsson, Ernst Günther och Tord Peterson.
När nu Änglagård blir musikal undrar man förstås om det går att se den utan att jämföra den med filmen och alla dess starka karaktärer? Vi behöver troligen inte oroa oss då ensemblen består av idel rutinerade musikalstjärnor med egen lyskraft: Helen Sjöholm, Tommy Körberg, Tuva B Larsen, Lindy Larsson, Fredrik Lycke, Sofia Pekkari med flera.
Det kreativa gänget bakom musikalen är som sagt ett välbekant gaygäng, och förutom denna kvartett finns även en mängd andra hbtq-personer på viktiga poster – bland andra koreografen Per-Magnus Andersson, maskören David Julio och ljussättaren Mikael Kratt. Man får förmoda att det även kommer att finnas en hel del hbtq i publiken vid premiären ikväll.
Till att börja med – vilka är era minnen av filmen Änglagård?
Lindy Larsson: Jag kan ärligt säga att Änglagård totalt förändrade mitt liv. Jag bodde i en liten småländsk by, var väldigt blyg och kände mig alltid utanför. Och så kom den här filmen! När jag såg Fanny och Zac kände jag ”Det är precis så jag vill va!”. De var utanförskapets hjältar, och det är tack vare Änglagård som jag blev artist. Att Rikard gjorde denna vad jag vet första queera huvudrollen i en svensk film betydde otroligt mycket för mig och min komma ut-process. Jag älskade det mystiska i hans karaktär.
Edward Af Sillén: Det här visste vi förstås inte om Lindy när vi rollsatte, det är bara en ren bonus för oss, och att Änglagård var starten för hans skådespelarliv är ju otroligt!
Lindy: Jag har också en mer direkt koppling till Änglagård eftersom jag spelade en liten roll i den tredje filmen, som en fling till Zac. Jag skulle få åtta filmdagar, men eftersom jag var så otroligt billig fick jag stanna på filminspelningen en hel månad och umgås med alla de stora Änglagård-stjärnorna, det var fantastiskt!
Daniel Réhn: Jag var 17 när jag såg Änglagård hemma i Arvika, och blev helt tagen av det filmmagiska i att den speglade det vi hade precis runt om oss. En lika kärleksfull skildring av byborna som av de mer udda fåglarna Fanny och Zac. Jag relaterade mest till Fanny och tänkte ”Tänk om man kunde vara lika fri som hon”. Numera känner jag mig mer som prästen Henning, (skrattar).
Edward: Jag känner mig mer som Gottfrid… För mig, som kommer från en ganska borgerlig svensk familj med noll kopplingar till gayvärlden, var det extremt viktigt att som ung kunna se Änglagård tillsammans med mina föräldrar, och se hur de älskade Rikard Wolffs karaktär Zac lika mycket som jag. Det var jättestort för mig.
Fredrik Kempe: Jag kommer från ett väldigt litet ställe, Vårgårda, och tog som barn varje chans att delta när det dök upp något som helst som hade med kultur att göra, om det så var att klä ut sig till en blåklocka i kräppapper. Det som grep mig mest med Änglagård var den där frihetskänslan, att få göra precis det man vill. Jag kände precis igen mig i filmens kyrkliga lilla by där folk vet precis vad som är rätt och vad som är fel.
Vem kom på idén att göra musikal av Änglagård?
Fredrik: Efter Så som i himmelen, som blev så otroligt lyckad, började vi tillsammans med producenterna Vicky von der Lancken och Johan von der Lancken att diskutera vad som skulle komma härnäst. Gick det att göra om succén en gång till?
Edward: Vicky och Johan bjöd ut mig och Fredrik på middag strax innan pandemin för att diskutera just detta, och då kom Änglagård upp som det kanske starkaste kortet. Sedan åkte vi direkt hem och tittade på filmen för att känna efter om det fanns en musikal i den, och det fanns det ju!
Daniel: Historien är väldigt tidlös, samtidigt som filmen tydligt speglar ett Sverige under stor förvandling på 90-talet. Men mycket av det som skildras känns lika aktuellt och relevant idag.
Har filmens skapare Colin Nutley varit inblandad alls?
Edward: Jag och Daniel har jobbat med Colin och Helena (Bergström) i två filmer, så det fanns redan ett förtroende för oss från deras sida. Vi hade ett fint möte med dem där de gav oss sin välsignelse för att omvandla filmen till en musikal.
Fredrik: Jag förvarnade Colin och Helena om att det skulle komma att bli smärtsamt eftersom det inte går att göra filmen rakt av när man gör om den till en musikal. Men de vet att vi kan och älskar musikal, så de gav oss fria händer. Den kanske viktigaste skillnaden mellan en film och en scenproduktion är att du inte har några närbilder, och det är där som musiken börjar. Musiken är musikalens motsvarighet till närbilder, som ger den där speciella förhöjningen och förstärker en känsla.
Edward: Musikal handlar mycket om att identifiera känslorna och konflikterna och sedan pressa dem till sitt yttersta.
Tror ni slutresultatet har påverkats av att det är fyra gaykillar, och även flera andra hbtq-personer, som har nyckelroller i produktionen?
Edward: Mycket svår fråga! Jag vet inte, men faktumet att det finns många hbtq-personer som är delaktiga i produktionen, som alla brinner för det här materialet, tycker jag personligen gör det extra fint. Fanny och Zac är ju en milstolpe i svensk gay-filmhistoria.
Fredrik: Det finns säkert någon jättesmart avhandling på det här temat, ha ha. Själv har jag aldrig tänkt på att min sexuella läggning hänger ihop med att jag skriver musik eftersom jag började med det redan när jag var tre-fyra år. Men det är klart, jag gillar ju mycket musik som anses gay, som musikal, opera och schlager, så det kanske finns en liten gaymusik-gen?
Lindy: När jag läser manus så kan jag tänka att vissa av Zacs repliker är så på kornet, och helt klart känns som de är skrivna av någon med erfarenhet av att vara hbtq.
Vad har varit mest utmanande för er under arbetet med musikalen?
Fredrik: Min enskilt svåraste grej var att skriva Zacs solosång, Poor little rich girl, eftersom den inte bara är en del av berättelsen utan också en hyllning till Rikard Wolff. Jag väntade in i det sista med att skriva den, och påbörjade inte arbetet förrän jag visste att Lindy skulle göra rollen.
Lindy: Till att börja med så trodde jag absolut inte att jag skulle få rollen eftersom mina auditions alltid går dåligt, men den här gången gick det bra! Och när jag väl kom hit från Berlin där jag jobbat de senaste åren slogs jag av hur trevliga alla är här i Sverige, allt kändes bara rätt! Men samtidigt kände jag ju kraven på mig att göra en roll som spelats av en så otroligt älskad och folkkär skådespelare som Rikard Wolff. Jag fattar förstås att jag kommer att bli jämförd med honom, men försöker att inte tänka på det för mycket. Jag bestämde mig för att stänga dörren till de där kraven och istället fokusera på rollen, även om Rikard såklart finns närvarande i materialet. Det som är intressant med Zac-rollen är att han ständigt är en betraktare som ser och förstår allt.
Känner ni andra också att Rikard Wolff på något sätt finns närvarande i den här musikalen?
Edward: Ja, och vi har stor respekt för detta faktum. Karaktärerna Zac och Fanny bygger ju på Rikards och Helenas privata vänskap, och är två karaktärer de har skapat utifrån sig själva. De är liksom ”larger than life”, och vi har ansträngt oss för att vårda deras legacy.
Daniel: Något som är värt att poängtera är att Fanny och Zac aldrig provocerar bara för att provocera, utan att de bara vill leva på sitt eget sätt. De är öppna och kärleksfulla, men passar inte in i den här lilla byn och blir ombedda att dämpa sig. Precis på samma sätt som vissa tycker att Pride-parader är provocerande, och det är ju därför de är så viktiga.
Lindy – du kände Rikard Wolff?
Lindy: Ja. Min allra första roll i Stockholm var i musikalen Råttfångaren på Dramaten 1998 där Rikard gjorde huvudrollen och jag var en råtta. Det var en otrolig upplevelse, och efter det jobbade vi ihop en hel del, bland annat var jag hans understudy i flera produktioner. Rikard var en väldigt kär kollega och vi hade mycket roligt ihop, men framför allt var han en idol för mig!
Edward: Jag var på Dramaten och SÅG Råttfångaren, hela 21 gånger! Det är en stor sorg att Rikard inte kommer att sitta i publiken på premiären av Änglagård, jag tror att han hade tyckt jättemycket om det här.
Fredrik – kan du berätta något om hur du tänkte när du komponerade musiken?
Fredrik: Jag har försökt tänka på vad som är unikt med varje karaktär, och vilken sorts energi de har. Allting är också i hög grad skrivet just för dem som gör de olika rollerna, för att få dem att blomma som allra mest. Jag har också vävt in blinkningar till Björn Isfält som gjorde filmmusiken, men det är klart att jag ju ändå har min egen stil när jag komponerar, annars blir det inte bra.
Vilken låt blir musikalens ”showstopper”?
Daniel: Det finns SÅ många låtar som är Låten med stort L, det här är ingen Cats med en enda Memory! Man märker att alla i ensemblen har sina egna favoriter.
Edward: Jag tycker att det här är det bästa Fredrik har skrivit, det är så otroligt bra låtar. Man känner att det här materialet ligger honom nära.
Fredrik: Det stämmer, och har även att göra med att jag skrev den här musiken under en period som var jobbig i mitt och allas våra liv. Det var pandemi, jag skilde mig, min hund dog… Jag hade lätt för att identifiera mig med de här karaktärerna, och att livet för många av dem inte riktigt blev som de ville. Så jag har brunnit när jag skrivit det här, det måste jag erkänna.
Skulle musikalen Änglagård kunna fungera internationellt?
Edward: Absolut! Så som i himmelen har exempelvis redan spelats i sju andra länder och fortsätter att erövra världen, det är overkligt! Och jag kan avslöja att det är mycket häftigt på gång. Även historien i Änglagård är helt universell och borde kunna fungera i fler kulturer. I grunden handlar det ju om att det är svårt att vara människa.
Vilken känsla vill ni att publiken tar med sig efter att ha sett Änglagård?
Fredrik: Att det finns hopp om livet, att det finns en plats för oss alla, och att vi alla är ”En del av något större”, vilket är titeln på avslutningslåten.
Edward: Jag vill också att folk ska ha fått skratta, gråta och gå igenom en massa olika känslor. Vi vill ge publiken en rik kväll.
Något ni vill tillägga?
Edward: Att det är ett helt otroligt ”all star-gäng” på scen, från huvudrollerna till minsta roll i ensemblen.
Fredrik: Jag måste bara också tillägga att det är helt fantastiskt att det finns producenter som Vicky och Johan som är beredda att satsa de här resurserna på en nyskriven svensk musikal, det kräver ett stort mod. Jag är så glad att jag lever just nu och känner just de här personerna!
