Under Stockholm Fringe Festival (och Göteborg Fringe Festival) undersöker Storm Dunders Welcome Home konsekvenserna av samhällsstrukturer, mental ohälsa, och (trans)humanism. Storm tar med publiken på hens resa genom den könsbekräftande vården och hur hens röst förändras under testosteronbehandling. Samtidigt berättas historien om Nova, en maskin som plötsligt minns att den en gång varit ett mänskligt barn. Och att delar av både hens kropp och hjärna, under hens barndom, långsamt blivit utbytta till maskindelar…Givetvis ville vi veta mer om musikproducenten och scenkonstnärens utforskande process, både i musik och könsidentitet.
Berätta lite om Welcome Home, hur föddes idén?
– Welcome Home började som ett projekt som utforskade hopp. Jag ville skriva en föreställning och ett album där huvudkaraktären såg hoppet som någonting farligt, en sjukdom. Jag började skriva låtarna så fort jag blev klar med mitt debutalbum The Clown on the Fifth Floor som jag släppte 2021, men under arbetet kände jag att det fanns en annan historia gömd i texterna. Welcome Home började i stället handla om Nova, en maskin som plötsligt inser att den en gång varit ett mänskligt barn. Och att delar av hens kropp och hjärna, under hens barndom, långsamt blivit utbytta till maskindelar. Efter att ha insett detta försöker Nova desperat att bli av med moderkortet som kontrollerar hen, och bli människa igen.I mitten av 2022 bestämde jag mig för att börja ta testosteron och visste direkt att detta projekt skulle bli en dokumentation av hur min röst förändrades. Det fanns så många likheter i historien om Nova och mina erfarenheter som transperson. Kanske inte så konstigt eftersom det var jag som skrev historien om Nova!
Varför är detta viktigt för dig?
– När jag utreddes på Anova för att få den diagnos som skulle möjliggöra tillgång till könsbekräftande behandling sa jag till min psykolog att en behandling med testosteron var omöjlig. Jag skulle behöva vänta minst 40 år innan jag kunde tillåta mig själv att göra det. Jag var så otroligt rädd för vad som skulle hända med min sångröst, den hade ju varit min räddning! Jag sa att om jag någonsin kunde tillåta mig själv att ta testosteron, då skulle jag skapa ett album som dokumenterade hur min röst förändrades. Det tog fyra år innan jag insåg att jag inte kunde vänta längre, och nu skapar jag det som jag var så rädd för att skapa, och jag njuter av hela processen något enormt. Och jag känner mig tryggare i min röst än jag någonsin gjort, trots att jag är i målbrottet och den inte alltid gör som jag vill!
– Den 15:e September släpper jag en ny version av föreställningens första låt SEVEN som släpptes i våras. SEVEN pt.2 spelade jag in efter att jag tagit testosteron i 10 månader och när jag lyssnar på låtarna direkt efter varandra så förstår jag hur enormt viktig denna process har varit för mig, och hur smärtsamt det är att jag väntade så länge. Jag låter som mig själv och det är svårt att beskriva hur stort det känns.
Varför är Fringe ett bra fönster att göra detta under?
– Fringe-festivalerna är för mig inte bara en möjlighet att få framföra min konst utan en möjlighet att träffa konstnärer från hela världen som skapar konst som provocerar, ifrågasätter, undersöker, och utmanar. Det är otroligt inspirerande att vara en del av!
Den könsbekräftande vården har kritiserats för att ta för lång tid i Sverige, vad har du själv för erfarenhet?
– När jag sökte mig till transvården 2017 var väntetiden från remiss till första mötet nio månader, idag är den två år. Efter första mötet påbörjades en åtta månader lång utredning innan jag fick tillgång till vård, i mitt fall började jag med att operera min bröstkorg, detta betydde ytterligare nio månaders väntan. Väntetiden var brutal redan då, men den är ännu värre nu och den påverkan det har på transpersoner i Sverige är fruktansvärd. Utöver detta finns det inte tillräckligt med stöd från vården i väntan på utredning, man lämnas i ett vakuum och det tär enormt mycket på psyket.
Hur beskriver du din musik, vilka genrer rör den sig mellan?
– Jag har alltid skrivit musik som delar av en längre historia som vävs ihop till ett album eller en föreställning, och då blir det ofta väldigt stor variation i vilken genre varje låt befinner sig i. Jag skulle beskriva Welcome Home som ett ”Art Rock projekt”, med stort fokus på text, elfiol genom massa gitarrpedaler, och då och då en tävling mellan gitarristen och trummisen om vem som vinner solot!
Är konstvärlden så öppen och accepterande som man (fördomsfullt) tror eller är det lättare att vara öppen som icke-binär?
– Konstvärlden är enorm och mångfacetterad, och precis som i resten av samhället finns det sammanhang och människor som är hbtq-vänliga och sammanhang och platser som inte är det. Jag är otroligt tacksam över att jag har så många fantastiska människor runt omkring mig som inte bara är öppna och stöttande utan även aktivt arbetar för transpersoners rättigheter genom att ta socialt ansvar, genom sin aktivism och genom sin konst.
Ska du själv se något annat under Fringe och i så fall vad?
-Ja, självklart! Waterflower är en akt jag ser otroligt mycket fram emot att se! Jag såg ett kort framträdande av hen under en showcase på Reykjavik Fringe Festival och det var helt otroligt! Både innovativt och emotionellt.
Stockholm Fringe Festival
#SDTOFF2023 (29 aug – 2 sept)
31/8 kl 20.00 & 1/9 kl 18.00 (Ö2 Scenkonst)
Göteborg Fringe Festival
9/1 kl 21.30 & 10/9 kl 18.30 (Oceanen)
