Hej Christina, berätta om ”Lögner”!
— Ja, det är en bok med sju pjästexter från åren 2007-2012. Den senaste är Town Bloody Hall. Det handlar om vissa ämnen, som makt och överenskommelser och hur vi använder våldsamhet i språket mot varandra. Urvalet och titeln på texterna är kanske en nyckel till hur jag vill förhålla mig till talade utsagor.
Vad menar du med våldsamhet i språket?
— Till exempel att språket är ett sätt att marginalisera vissa företeelser. Att benämningar blir ett sätt att frånta någonting sin självklarhet, att normalisera vissa företeelser och vissa relationer. Som i pjäsen Heterofil, som hade undertiteln En heterosexuell kabaret när vi gjorde den på Teatr Weimar i Malmö. Där omnämns heterosexuella genom hela texten, som annars är en företeelse som är så normaliserad att den inte behöver nämnas.
Hur gay är du, på en skala från 1 till 10?
— Oj! Jag är extremt dålig på att svara på den typen av frågor. Jag vet inte vad de är bra för faktiskt. Jag är inte bra på den typen av direkta svar. Och ett av mina projekt är ju att problematisera identitet. Så fort vi starkt identifierar oss med nåt, så tror jag det finns anledning att misstänkliggöra den identifikationen. Därför att jag tror att det finns risker med stark identifikation därför att det innebär att man utesluter någonting annat.
Men det första som skrivs om dig brukar ju vara att du ifrågasätter heteronormativitet.
— Ja, bland annat. I djupet av mitt hjärta hatar jag olika former av överenskommelser och normer och idéer om moral. Och där ingår heteronormalitet, som handlar väldigt mycket om en typ av moral som tar saker för givna och dömer andra människors liv. Jag har också väldigt mycket en feminists utgångspunkt.
Du är också aktuell med pjäsen Fåglar, som får urpremiär i januari på Stadsteateren i Stockholm.
— Ja,det är också en pjäs om våld, ett slags etyder i våldsamhet, en massa olika scener och situationer av våld, från det explicita fysiska våldet till nyanser av mer outtalat våld.
Hur kommer det sig du inriktar dig på de här mörka sakerna?
— Ja, jag vet inte om de är så mörka. Jag är nog helt enkelt intresserad av det. Mycket av det här som handlar om outtalade överenskommelser och normer och strukturellt våld blir på nåt vis ett sätt att komma åt det eller göra det mindre våldsamt. Att undersöka det och blotta detaljer är att erkänna det.
Hur ser du på hbt-världen?
— På nåt sätt tänker jag att det inte är nån skillnad, om vi talar om mänskliga relationer på ett existentiellt plan. Det är en värld som är en frihet för många av oss, där vi har frihet att leva och existera utan att bli fördömda. Men jag tror att det alltid finns en viss risk att det finns myter i alla världar, eller dolda överenskommelser. Jag tänker att även om det finns en stark sammanhållning så finns det också en risk för att det blir viktigt att vi är lika i stället för att det är själva poängen att vi inte är lika. Där tror jag inte att gayvärlden är ett undantag.
Christina Ouzounidis arbetar som handledare på dramatikerutbildningen vid Teaterhögskolan i Malmö, där hon har en doktorandtjänst.
Uppdaterad 2016-11-15
