Torsdagen den 3 augusti kl 19 blir det Europapremiär för uppsättningen som enbart består av queera, trans, och icke-binära professionella dansare. QX fick ett par ord med Sean Dorsey inför premiären.
The Lost Art of Dreaming heter föreställningen, berätta!
– Att längta efter något är något kan känna igen sig i, särskilt HBTQ+personer. Jag tror vi har en längtan efter kärlek och att tillhöra något, och att det är en pågående process. Det är en vacker, drömlik och sexig föreställning som i slutändan ska skänka betraktaren en upplevelse av glädje.
Totalt är ni fem queer, trans och ”gender-non-conforming” dansare: du, Brandon Graham, Héctor Jaime, David Le, och Nol Simonse, hur blev det ni?
– En av dem har dansat för mitt kompani i sexton säsonger vilket säger en del. Jag tycker det är viktigt att hålla koll på dansare inom de här kategorierna eftersom jag vill lyfta fram fler dansare inom vårt community. Gemensamt för alla är att de dansar tekniskt bra, har hjärtat på rätta stället, är snälla och hårt arbetande. Här finns ingen plats för massa drama och ångest, och sättet vi behandlar varandra på är lika viktigt som förändringen vi i slutändan vill få till. Tillit är så viktigt, att få en emotionell koppling och se hur vi funkar som människor. Vårt kompani handlar mycket om familjen och just tillit.
Är det många transpersoner inom dansen?
– När jag flyttade från Kanada för 23 år sen fanns det inga! Man har ju kroppen som instrument och när du inte ser ut som alla andra var det en kamp att alltid vara ”den enda”. Det fanns exempelvis bara två omklädningsrum, och utan likasinnade så ställdes jag ensam inför alla utmaningar. Men det satte fart på min eld att skapa trans-konst. Vårt kompani har bidragit en stor del till att förändra dans-landskapet, så idag när jag är ute och har klasser så presenterar vi oss med vilka vi är och vilket pronomen en föredrar. Och det finns alltid någon som är nonbinary, queer eller trans. Landskapet har förändrats, men är det fortfarande transofobiskt.
På vilket sätt?
– Dansprogram och studios anställer inte icke-binära eller tranpersoner, det finns fortfarande bara två omklädningsrum och man ser aldrig non-comforming-danser utan det är alltid könsuppdelade rörelser och väldigt partnerfokuserat. Det förväntas också alltid att en cisgender-man ska lyfta cis-genderkvinnan. Och bara för att gå och se dans måste man identifiera sig genom ID, och det får många transpersoner och icke-binära att inte gå för de har inte haft möjligheten att byta namn lagligt och då påtalas det vid entrén. Allt detta sänder ut signaler om att vi inte hör hemma där.
Vad är den stora utmaningen för dig som trans-dansare?
– Den största utmaningen är den fysiska diskrimineringen som vi upplever från cis-genderpersoner inom ledarskap. Det är farligt när man är i ett rum där man får höra att ens kropp är fel eller inte rätt för dans. Det skapar depression, ångest och hopplöshet. Jag har blivit felkönad så många gånger och mitt hjärta krossas varje gång. Det påverkar så mycket av ens psykiska välmående. Jag älskar att vara trans, men det jobbiga är transfobin som existerar inom yrket.
Vad var din stora brejk?
– För mig var vändpunkten när jag började göra saker på en nationell nivå över hela USA. Innan hade jag mest verkat i ”The Bay Area” och Kalifornien. Det kändes stort att slå igenom glastaket som fanns för transpersoner inom dansen.
Du kallar dig aktivist, på vilket sätt?
– Det finns många sätt att vara aktivist på. Bara att leva öppet och ”högt” som transperson är en form av aktivism. När jag började koreografera och dansa kände jag att det här är det största sättet jag kan påverka kulturen. Slutmålet är att påverka människors hjärtan och hjärnor.
Hur är queerscenen i San Francisco just nu?
– San Francisco har länge varit artistisk, full av motstånd med en historia värd att berätta. För queers har staden varit ljusstrålen, en trygg hamn med ett rikt community som många kommit till. Men samtidigt har San Francisco blivit den mest dyra staden att bo i och gentrifieringen tvingar bort gamla trygga queeradresser. Så många har tvingats lämna staden. Men med det sagt tror jag fortfarande att staden ändå kommer vara epicenter för HBTQ+communityt framöver.
Vi läser mycket om situationen för transpersoner i USA just nu, hur är det?
– Vi är i ett nödläge. Över 500 anti-translagar har presenterats bara under 2023, och neofaschister och fascister krossar communities i så många stater. Att söka rätt läkarvård är omöjligt för transpersoner och många unga tar livet av sig. Det sker även i ”The bay area” där vi har mycket bättre stöd än i andra områden, och det är så sorgligt. Men det finns ett stort motstånd och vi har stöd hos många ”allies” så det finns ett stort nätverk som är redo att slåss, både ”sassy” och kraftfullt.
Vad inspirerar dig?
– Jag älskar att vara trans och queer, och inspireras av våra uttryck. De som gått före mig, de som klarade av att fortsätta, och skapade en karta för oss. Min partner Shawna Virago sedan 22 år inspirerar också. Shawna har en så vacker in och utsida, och det är härligt att ha en vårdande relation med en annan transperson.
Så, varför ska man se The Lost Art Of Dreaming?
– Det här är showen för de som säger att de inte fattar modern dans. Detta är showen för er! Det är mycket dans, men det är dans som är rotad i mänskligt berättande, relaterbar och tillgänglig. Så, ni som inte gillar modern dans: Kom och se!
The Lost Art Of Dreaming, Kulturhuset Stadsteatern Kilen, 3 augusti. 19.00
