Efter Folkoperans musikaliskt spännande men också oroande uppsättning av Benjamin Brittens The Turn of the Screw är det nu Kungliga Operans tur att sätta upp hans verk En Midsommarnattsdröm.
Ett komiskt drömspel om kärlek och erotik där älvkungaparet Titania (Elin Rombo) och Oberon (Rodrigo Sosa Dal Pozzo) kommer i konflikt om en pojke som Titania har och Oberon vill få. Ur deras konflikt uppstår så en minst sagt komplicerad historia där hantverkare, älvor och kärlekspar är inblandade och där Oberon med hjälp av väsendet Puck (Robert Fux) lyckas förtrolla Titania med ögondroppar så att hon blir platt fall förälskad i en åsna som dock visar sig vara vävaren Botten (Peter Kajlinger).
En slutet av 1500-taletpjäs av William Shakespeare som förutom teater blivit både dans, film, konst och Opera. En lustfylld och underhållande fantasi där kaos till slut blir till ordning när de älskande paren blir lyckliga tu.
Brittens The Turn of the Screw, baserad på Henry James skräcknoveller från slutet av 1800-talet, har tolkats både som en berättelse om sexuella övergrepp mot barn och som en berättelse om sexuellt homoerotiskt uppvaknande. När operan sattes upp tidigare i år lyftes just Benjamin Brittens ”förkärlek för gossopraner” (DN 23-02-02) som en beskrivning av att han var känd för sina nära och vänskapliga relationer med unga pojkar, dock utan att det nämnts att dessa skulle ha sexuella inslag. Oavsett så har det genom åren gett Britten en stämpel som Dagens Nyheters recensent beskrev som ”ett komplicerat kapitel i tonsättarens biografi”. Hur mycket det faktum att Benjamin Britten var homosexuell och i fyrtio år levde med tenoren Peter Pears gjorde att hans umgänge med unga pojkar och förkärlek för gossopraner blev extra komplicerat och suspekt i omgivningens ögon handlade om verklig gubbsjuka eller verkliga förutfattade meningar är inte helt självklart.
Även i Brittens En Midsommarnattsdröm är det unga gossar med på scen på ett sätt som skulle kunna bli komplicerat. Älvorna görs av gossopraner och Puck av en ung tonårspojke.
Men när Kungliga Operan sätter upp pjäsen har gossopranerna ersatts av kvinnor ur Operakören och Puck spelas av den vuxne, om än i kortbyxor klädde, Robert Fux. Inte helt osannolikt att en del av detta just handlar om att undvika obehag hos publiken för det ”komplicerade kapitlet” i Benjamin Brittens ”biografi”.
För med kvinnor som älvor och Puck som vuxen man försvinner varje obehag som kan tänkas uppstå. Musiken är densamma med Oberons vackra och queera countertenor, Brittens inte helt enkla, men samtidigt så oerhört spännande, musik. De erotiska lekarna där humor och absurditeter är viktiga delar, blir enklare att ta till sig när pederastiska associationer inte riskerar komplicera upplevelsen. Det som förändras är såklart skillnaden mellan gossopraner och vuxna sopraner men också den unge pojkens roll i en saga jämfört med den queera mannens.
Oavsett är En Midsommarnattsdröm en mäktig och njutbar helafton på Operan. Älvornas och de älskande parens skog har i Lars-Åke Thessmans scenografi blivit till en kakafoni av drömska bilder och multikonstnären Robert Fux, utlånad från Stockholms Stadsteater, skapar en hyllad kontakt med publiken där burleska inslag tar fram nya queera referenser som nog ändå blir mer samspelta i vår tid.
