Det är den 8 maj 1952, KFUM:s hörsal i Göteborg. Fullsatt. I talarstolen: Bengt Resar, före detta polis och en av Karl-Erik Kejnes förtrogna.
Citatet är inte unikt – tvärtom betecknande för den homofoba stämningen i landet kring skiftet mellan 40- och 50-tal.
Om de så kallade rättsröteaffärerna Kejne och Haijby har redan mängder skrivits. Men knappast en så detaljerad överblick som av Dan Korn – rabbin och författare – i boken Kejne – verkligheten bakom 1950-talets rättsröteaffärer (Carlssons).
Volymen är imponerande, 852 sidor. Fem år har den tagit Korn. Det kryllar av namn – bara personregistret är, i liten stil, på åtta sidor, ändå har diverse historiska personer plockats bort! – och helt lätt att hänga med i alla turer är det inte. En del utvikningar hade kunnat avvaras.
Mycket kort resumé av affärerna: prästen Karl-Erik Kejne ansågs sig vara förföljd av en homosexuell maffia som skyddades av såväl polisledning, regering som kyrka. Kurt Haijby var krögare med mera och bedrev utpressning mot hovet som betalade för att han inte skulle berätta om sitt förhållande med Gustaf V. Affärerna tangerar varandra, även om de utspelar sig vid olika tillfällen. Och klangbottnen – homosexualitet – förenar.
Kejnehistorien är den mest invecklade. Stadsmissionsprästen hade en disparat grupp anhängare bakom sig. Politiskt från syndikalister, via folkpartister, till gamla fascister. Författaren Vilhelm Moberg var den mest namnkunnige i skaran.
Pedagogiskt, kunnigt och inte sällan roligt visar Korn hur de upphetsades alltmer paranoida anklagelser ofta dunstar iväg när de skärskådas. Svartvit är dock inte historien – den av Kejne et consortes anklagade överheten begick onekligen en del märkligheter värda kritik.
Ändå. Korns sammanfattning i slutet av boken säger mest: ”Kejneaffären fick många mänskliga tragedier i sin följd. Den största tragedin var Karl-Erik Kejne själv.”
Uppdaterad 2016-11-15
