Det märks på stämningen att publiken verkligen ser fram emot nypremiärerna av tre dansverk på Kungliga Operan. Stämningen är redan innan kvällen inleds så upprymd att det nästan går att ta på den.
Alexander Ekman öppnar med Cacti som fick sin svenska premiär hösten 2020 med Covid-restriktionssalong. Inför en fullpackad salong öppnas verket med stråkmusik och de näst intill 30 dansarna kommer upp ur underjorden. Intensiv och medryckande oerhört visuell dans följs av en vacker och humoristisk pas de deux och ett ödesmättat avsluts. Damen bredvid ställer, efter att applådåskorna och jublet avtagit, fråga om vad detta betyder. Varför kaktusar? Kanske symboliserade evigt liv?
När Cacti fick sin urpremiär 2010 vid Nederlands Dans Theater, berättas det i programbladet så var det ett sätt för Ekman att kommentera en ”pompös kritikerkår” som ansåg att hans koreografier var pretentiösa och den publik som vill förstå varje detalj istället för att låta sig svepas med.
Ekman har presenterat flera dansverk som blandar olika uttryck som kompletterar rörelsen. Med risk för att bli pompös så tycker jag att det riskerar störa det mest fantastiska med dans, att man inget behöver förstå, att man bara kan fokusera på det visuella, av det ljusa, det mörka och bara låta sig drabbas. I Cacti fungerar de skämtsamma instruktionerna från en speakerröst under parets dans som härlig humor. Ekman behöver numera inte oroa sig ett smack för kritikers tyckande och det som kanske en gång sågs som ”pretentiöst” formas idag med sån självklarhet och nyfikenhet att bara det gör en lycklig.
Isländska Hlín Hjálmarsdóttirs Riptide är ett stramt vackert dansverk som osar av mystik, jordisk naturkraft och med en scenografi och kostym av Martin Bergström verkligen får en att tro att man befinner sig i Valhallas innersta salar. Ondgör man sig över det lätta tilltalet, fyllt av verfremdungseffekter, i Ekmans verk är Hjálmarsdóttir inte det minsta generad över att leverera ren dans och dramatisk rörelse. Som det andra verket, mellan två mer sprittande och lättillgängliga produktioner, fungerar Riptide väl med sitt fokus på att använda kroppens instrument. Kanske fungerar detta än bättre om det framförs som det enda verket. Mystiken i musiken, ljuset, scenografin och koreografin framförd av fantastiska dansare står sig väl som solitärt verk. Riptide fick digital premiär vid Kungliga Operan i juni 2021, mitt under Covid-pandemins topp, och visas nu live för första gången.
Helaftonen på Operan avslutas med ännu en nypremiär, Minus 16 av israeliska Ohad Naharin. Ett verk som fick sin urpremiär hos Nederlands Dans Theater redan i november 1999 och sin Kungliga Operan-premiär samtidigt med Cacti i februari 2020. För oss som ångrade djupt att vi missade uppsättningarna för tre år sedan är det en andra helt unik chans som nu uppstått. Naharin, idag 70, kallas ibland Mr Gaga efter den ”rörelsens språk och pedagogik” han utvecklade med just det namnet under sin tid hos Batsheva Dance Company, och är en mästare inom den moderna dansen. Minus 16 inleds med Hava Nagila och övergår i en ”stol-dans” som helt tar musten ur publiken. Medan Peseach-sången Echad Mi Yodea dundrar medryckande ömsom sitter dansarna, ömsom står de på stolen, sjunger med och kastar plagg efter plagg in i mitten som ett slags offer, övergår så till ett pas de deux med musik ur Vivaldis Stabat Mater. Därefter kontrollerat kaotisk dans till en technoversion av Somewhere over the Rainbow och mot slutet med att delar av publiken bjuds upp att dansa med ensemblen till tonerna av Dean Martins Cha Cha de Amor. Inte underligt att publiken kommer i extas och dans-triptyken avslutas med det som bara kan beskrivas som en befriande extas av glädje!
Ekman/Hjálmarsdóttir/Naharin kan du se vid sju föreställningar fram till den 24 februari.
