Philip Berlin berättar i ett samtal med Björn Säfsten efter Stockholms-premiären på verket ”Le Scénario” att han vilat undersöka dansarna hopp och ge dessa en renässans. Hopp i motsats till studsande, hopp som prövar nya sätt och former, långt från de han menar har varit en mannens domän där publikjublet styrka avgörs av tiden i luften och hur rak den manlige (tänk Barysjnikov eller Nurejev) dansaren är i ryggen.
I Le Scénario har Berlin och dansarna velat efterlikna hjortar och ta inspiration från andra djurs rörelsemönster.
Det är ett fullständigt charmerande dansverk omgärdat av turkosa draperier och de hårt arbetande dansarna som rör sig över scen i diagonaler. Kontraster är något Philip Berlin velat utforska och under den knappa timmen ser vi det i alla från klädernas (av Daniel Åkerström-Steen och Berlin) blandning av material, gummi och bomullstyg, renässansmode och samtida vardagsplagg, musiken som i första halvan dundrar ut industripunk för att sedan övergå i av Yoann Durant nyskapad techno. Än mer av ljudets kontraster uppstår i öppningen med Linda Blomqvist som blåser i näverlur och avslutningen där Victor Lans spelar trollskt på fiol.
En konstrast som förvirrar på ett härligt sätt är vid skiftet i musikstil då Blomqvist kommer in i en överdådig paljettklänning rökandes en cigarett och drickandes Coca cola, lätt blasé skridande över golvet medan silverkonfetti strömmar från taket. Jag associerar omedelbart till en tidlös dekadent undergroundklubb, men vid eftersnacket kommer den enkla förklaringen: Det är ett så krävande verk så det behövs helt enkelt en paus där dansarna får andas ut. Snygg och åter en lekfull lösning.
Verket är ett resultat av Philip Berlins och hans medarbetares fyra veckors residens hos PJDC (Per Jonsson Dance Center) i Ljusdal och det var även där som verket fick sin urpremiär tidigare i år. Även om poängen med PJDC inte är att ta fram specifikt Jonssonska koreografer, utan ge utrymme till nyskapande dans, så märks ett tydligt släktskap mellan Berlin och Jonsson i den lekande, lite busiga, humorn som fanns i framförallt Jonssons tidiga verk. Detta Philip Berlins första större egna koreografiska verk pekar i helt rätt riktning.
Oavsett så är jag övertygad om att den där näverluren och det avslutande fiolspelet med säkerhet glädjer Per Jonsson i sin himmel eller i sin jord.
Le Scénario dansas även torsdag kväll på Elverket vid Karlaplan med eftersnack mellan Berlin och Ebba Witt-Brattström. Ytterligare föreställningen är ännu inte utannonserade.
