Benjamin Britten var efterkrigstidens Mozart, Verdi eller Wagner. Han komponerade något nytt, spännande och han och hans partner Peter Pears blev snabbt det brittiska musiklivets mittpunkt eftersom för första gången sedan Purcell, trehundra år tidigare, nådde engelsk opera ut på den internationella scenen igen.
Hans opera Billy Budd är ett triangeldrama om trängtande sjömän. Till Drottning Elizabeth II komponerade han kröningsoperan Gloriana, och allt som oftast handlar hans operor på ett eller annat sätt om utanförskap och utsatthet. Ändå var det just efter urpremiären av The Turn of the Screw som ordet homosexualitet för första gången användes i en text om Britten. Det var en fransk kritiker som efter urpremiären i Venedig 1954 tycke att det var ”Skruvens” verkliga ämne.
Historien är baserad på en skräckhistoria av Henry James, och handlar om en guvernant som får i uppdrag att ta hand om två föräldralösa barn på en engelsk herrgård och aldrig lämna dem utan uppsikt. Huset är hemsökt av två spöken, men i operan har dessa blivit till riktiga personer, vilket gör det hela läskigare.
1937 träffade Benjamin Britten tenoren Peter Pears som kom att bli hans livskamrat och manliga musa ända fram till kompositörens död 1976. Det var vågat av Britten och Pears att leva tillsammans. Efterkrigstiden var tuff för män som älskade män, och över 1 000 män fängslades i England och Wales under två decennier. Först 2017 utfärdades en officiell benådning, de flesta postumt.
Kärleksparet skrev många brev till varandra genom åren. 365 brev finns sparade i samlingen My Beloved Man. I breven är de väldigt öppenhjärtiga och kärleksfulla till skillnad mot Noël Coward och Graham Payn, parets samtida och brittiska motsvarighet inom litteraturen. De var mycket formella i de få brev de skrev av rädsla för att breven skulle hamna i fel händer.
Homosexualitet avkriminaliserades i Storbritannien och erhöll kunglig sanktion den 27 juli 1967. Då befann sig adlade Sir Benjamin Britten och Sir Peter Pears vid kulturcentret Snape Maltings där paret repeterade inför Alderburgh Festival, en festival de grundat tjugo år tidigare. En vecka senare bjöd drottning Elizabeth II in sig på en lunch med paret och öppnade därefter festivalen.
Efter premiären av The Turn of the Screw i Venedig 1954, och den franske kritikerns konstaterande, ställdes inga fler frågor. Det var redan från början omöjligt att operan skulle kunna ha en botten i ett ämne som var tabu. Den romersk-katolska kyrkan och italienska macho-kulturen skulle slagit bakut och föreställningarna ställts in. Kanske är det därför operan utmanar ditt undermedvetna. Frågor som dras till sin spets utan att ge några svar. Vem är förövare och vem är offer? Vad är verklighet och vad är fantasi? När Britten själv fått frågan om verket lär han leende ha svarat: Det är bara en spökhistoria!
På Folkoperan står den prisbelönade Britten-specialisten Annilese Miskimmon från English National Opera för regi. De mystiskt musikaliska tumskruvarna har dragits åt takt för takt av David Björkman som på pulten får sällskap av Marit Strinnlund. En sak är säker. Det kommer att bli skrämmande spännande. Music Maestro!
