Originaluppsättningen rullade på Broadway i rekordlånga 15 år, och det var hela 20 år sedan den spelades i Sverige. Men nu har A Chorus Line tagits till Sverige av teaterchef Maria Sid och stjärnregissören och koreografen Roine Söderlundh (Guldmasken-prisad för West Side Story, Showstoppers, Grease och Singin´ in the Rain), står bakom denna nya version av klassikern.
A Chorus Line utspelar sig på en audition där 19 personer i stenhård konkurrens kämpar om att få en framträdande roll, och i två av rollerna syns musikal-essen Hanna Lindblad och Rennie Mirro. Men det döljer sig fler bekanta ansikten i den mångfacetterade ensemblen, såsom framgångsrika koreografen Zain Odelstål, After Dark-dansaren Nikola Stankovic, Mello-bekanta Patrik Riber, Kenny Svensson och Martin Jonsson samt musikalveteraner som Victor Molino Sanchez, Lisa Stadell och Kitty Chan.
Musikalen A Chorus Line är baserad på verkliga berättelser och intervjuer, och var en av de första större musikalproduktionerna på Broadway som tog upp karaktärers homosexualitet.
Så, Roine, vad lockade dig med A Chorus Line?
– Den handlar om det yrke jag började i, som dansare. Jag blev knockad eftersom den tar upp saker som rör dansarens jobb och vardag. När Riksteatern satte upp den under mitten av nittiotalet spelade jag i den under två år, och sedan dess har den alltid legat i topp på min ”bucket list”. Drömmen att en dag får regissera den har varit så stor att jag inte ens sagt det till nån eftersom jag tänkt att det kunnat jinxa drömmen (skrattar). Den har också varit låst i 20 år, vilket innebär att den bara fått sättas upp exakt som på Broadway, med det teamet. Men nu hade Maria Sid på Kulturhuset/Stadsteatern sökt rättigheterna så vi blir de första att sätta upp en moderniserad version.
Vad är den stora förändringen med originalet?
– Åh, det är mycket. Vi har till exempel ändrat referenspunkter och språket, även om berättelserna är desamma. Den bygger ju på intervjuer med dansare som satt i tolv timmar, drack vin och pratade om sina karriärer och liv. Och vi har såklart uppdaterat scenografi, koreografi och musiken. Men den berömda ”linjen” är kvar så den känner man känner igen.
Den skrevs 1975, men tar upp ämnen som är aktuella idag?
– Ja, den tar upp många beröringspunkter med hur livet i stort är. Att bli vald och att bli bedömd ,och granskas. Pressen att prestera, och leverera. Det som är så unikt är också att vi ser dansarens vardag, och framförallt lär vi känna personerna bakom stjärnorna.
A Chorus Line var alltså en av de första musikalerna på Broadway som tog upp homosexualitet…?
– Ja, en av dansarna som var med i samtalen som allt bygger på öppnade upp sig om hur han startade sin danskarriär med dragshow. Han berättade även om hur han blev mobbad och antastad som ung, och hur han sedan dess sökt sig själv. Han var en av de som var med och skrev manus. Pauls monolog är därmed en del av uppsättningen och han spelas nu av Albin Lindén. Vi har också Greg (Zain Odelstål) som pratar öppet om att han är gay.
– Men det som är unikt med A Chorus Line är att det är en jämställd uppsättning där alla 19 i ensemblen är solister och det inte finns några fixstjärnor. Vi hade över 600 sökande och såg sjukt mycket bra folk. Och när vi höll första genomläsningen kändes det så bra.
Finns det något ögonblick i musikalen, för dig som längtat efter att sätta upp den, som ligger dig extra varmt om hjärtat?
– Sista låten, Allt jag gjort för kärleks skull, handlar om alla timmar och allt jobb man lägger ner som dansare. Det är en så kort tid man är i sin ”prime” och just den låten är så känslosam för mig. När jag turnerade 1996 så gjorde Sharon Dyall den och nu är det Mercedesz Csampai… Jag blir tvungen att stålsätta mig för att inte bli för känslomässig.
– Sen är ju den sista akten väldigt stark också efter att man sett alla i svettiga kläder hela föreställningen, och då får den där glittersprakande storslagna finalen.
Många scener slåss om publiken nu efter pandemin och med en stundande lågkonjunktur…
– Ja, de åren var astunga, och att få öppna upp och sen stänga igen var tufft. När allt sen öppnade ”på riktigt” blev det tumult för att saker legat och väntat skulle sättas upp. Men vi har sett ett visst uppsving under hösten, och jag tror att folk är i behov av hopp, underhållning och glädje när det är så tungt på andra plan.
