– Ödesmättat, svarar Petra blixtsnabbt när jag frågar henne hur hon tyckte det var att fylla 50.
Sen skrattar hon och tillägger:
– När jag fyllde 40 hade jag en jättestor fest hemma i min lilla lägenhet. Jag byggde upp en bar och beställde catering, det var den dyraste och roligaste festen jag haft. Klockan 03 på natten kom Per Andersson in i rummet och slängde en stol i golvet och sa ”nu börjar festen” och innan natten var över hade han rullat in sig i min matta och kletat sylt på väggarna.
– När jag fyllde 50 åt jag middag med min familj. Kontrasten var så stor och jag undrade varför har jag inte en sån fest nu? Och varför har jag inte varit på så många 50-årsfester?
Hon tror själv att det beror på att det darrar till, både kroppsligt och i sinnet. Insikten om att livet kommer ta slut en dag kommer krypande. Och så minns hon den där bilden på ålderstrappan där 50 är högst upp på trappan och att det sen bara gick neråt efteråt.
– Till råga på allt bröt pandemin bokstavligt talat ut dagen efter min 50-årsmiddag och allt stängde ner. Det blev så symboliskt. Nu är det slut.
Petra och jag ses över varsin kaffe och en kardemummalängd i Bromma. Hennes dagar är fullspäckade, förutom att hon nyss blivit mamma för andra gången så jobbar hon parallellt med bok, föreställning och tv. Insikten att livet inte är oändligt har fått henne att gasa. Varje jobb blir mer värt och känns extra viktigt.
– Nu låter det ju som jag är 100, det är jag ju inte riktigt, jag är bara femtio….två.
Hon säger att hon inte mår bra av att ha semester, att hennes mål är att få sinnesro och att som pensionär bo i södra Frankrike.
– Ja, tänk att få sitta och mata duvor vid en sjö och ta saker med jämnmod, säger hon. Det är väl en härlig målbild.
Mellan raderna hör jag hur 50 % av henne gasar, medan de andra 50% bromsar.
Så låt oss prata om din föreställning som heter just, 50/50. Vad kan vi förvänta oss av den?
– Den handlar om det tudelade med att fylla just 50. Jag känner en enorm tacksamhet att få vara hyfsat frisk och må bra, men jag skulle ljuga om jag sa att det bara var tacksamhet och glädje, det är en viss skräck också.
Hon berättar att hon lever sitt liv med post it-lappar. Allt skrivs ner och sätts upp hemma, på köksluckor och bord, från självklarheter som ”Äta frukost” och ”Duscha” till ”Beställ tårta”
och ”Lämna tillbaka klänning”. Och så har det alltid varit.
– Ända sedan post it-lapparna uppfanns, säger hon och skrattar. Och när sen hela världen stängde ner dagen efter min 50-årsdag utnyttjade jag den tiden med att skriva ner en massa tankar om att fylla 50. Sen har jag samlat på mig dessa i form av anteckningar som mestadels bestod av små one-liners. Ett och ett halvt år senare hyrde jag en liten teater och bjöd in ett 40-tal personer och så läste jag helt enkelt upp det jag skrivit ner för att få lite feedback. Det var nära vänner och folk i branschen och responsen var otroligt positiv med mycket igenkänning så jag fortsatte skriva.
50/50 är Petra Medes mest personliga föreställning. Hon har skrivit vartenda ord själv men tagit hjälp av sin vän och kollega Anna Granath som regisserar föreställningen. Men den som tror att det blir en storslagen show med massa musik, inslag, divanbäddar och diva-upplägg får tänka om.
– Nej, det blir mer åt det sparsmakade hållet, säger Petra. Jag har ju odlat en persona att jag är en självupptagen diva, det här blir något annat. Det är en stor förändring. Men det är klart, det blir ju drastiskt, det är ironi, galghumor och mycket igenkänning. Och publiken får vara beredd på att bli lite påhoppad…
Igenkänningen ligger oftast i de små händelserna i vardagen som man upplever när man fyllt 50.
– Ett exempel är när man på någon sida på nätet ska fylla i när man är född och scrollningen tar längre och längre tid för att komma till sitt årtal, det är såna små detaljer. Eller när man blir helt chockad av att se folk på tv som är lika gamla som en själv… Och en så enkel sak som att skriva ner saker man ska komma ihåg, folk har ju inte papper och penna längre, och att skriva dem i anteckningar i mobilen är inte min grej alls, så jag mailar mig själv. Det kan vara saker jag ska komma ihåg eller små råd till mig själv. Så när jag kommer hem på kvällen har jag mest mail från mig själv. Och ibland förstår jag ingenting när jag läser dem.
Petra tar upp mobilen och scrollar igenom mailen hon skickat till sig själv.
– Som det här, ”du borde gå ut mer Petra”, det är allt som står. Jaha?
Och vad vill du att publiken ska känna när de går hem på kvällen efter din föreställning?
– Hopplöshet! (skrattar). Kanske att man går hem med ett leende på läpparna och med insikten att vi alla sitter i samma båt…och att allt en dag tar slut. (skrattar) Kan man ha en trevligare kväll? Jag tror inte det…
50/50 har premiär på Scalateatern i Stockholm ikväll.
