I tre år har Nan Goldin med sitt team liksom Moderna Museets curator Fredrik Liew liksom arkitekten Hala Wardé arbetat med den retrospektiva utställningen av hennes livsgärning.
En outtröttlig aktivist som gjorde vår samtid, inte minst den queera samtiden, den oersättliga tjänsten att dokumentera. Dokumentera och åter dokumentera.
Moderna Museet lyfter genom ”This Will Not End Well” (detta kommer inte sluta bra) hur Nan Goldins fotografiska verksamhet ligger tätt intill filmkonsten. Vid presskonferensen inför lördagens öppning berättar Liew att när idén om en utställning där Nan Goldins arbete lyfts fram som filmkonst, just hennes musiksatta diabildspel, ”för vad är det om inte film”, så svarade Goldin ”jag har väntat länge på att någon skall ställa den frågan till mig”.
Hennes konstnärliga arbete som de senaste årtiondena mest presenterats som fotografisk konst, presenteras genom utställningen till det som det alltid varit, filmkonst. En stor fördel med detta klimatvänliga sätt att visa bildkonst blir att hennes egen musiksättning, tal, dramatisering, diabilderna och det rörliga kan inkludera så enormt mycket mer än om detta skulle formats som en retrospektiv, likt Wolfgang Tillmans-utställningen för tio år sedan, där väggarna sätter gräns fysisk för hur mycket som kan visas.
Nan Goldin själv lyfter på presskonferensen fram hur hon uppskattar att arbeta med just Moderna Museet som ”till skillnad från museerna i USA inte tar emot smutsiga pengar”. Det genomkommersialiserade kulturlivet, beroende av stora finansiella donationer, har lett till den aktivism hon under senare år haft stor framgång med.
Hon står bakom aktivistgruppen P.A.I.N. (Prescription Addiction Intervention Now) som med tolv högröstade eldsjälar tvingat bort den tidigare kultur-filantropiska familjen Sackler från museer och kulturinstitutioner i västvärlden. ”När jag insåg att de donationer de gav till kulturen kom från deras försäljning av OxyContin, där de räknade ut hur de kunde tjäna pengar på de som blev beroende, de som skulle avgiftas och de som återföll i missbruk, så var jag tvungen att agera”.
P.A.I.N.s sätt att kompromisslöst, intelligent och i allra högsta grad, med all rätt, driva aggressiva kampanjer är näst intill copy and paste från aidsrörelsen Act Up i New York, ”där jag var med men inte som de mest aktiva”, berättar hon.
Energin i den amerikanska aids-rörelsens centrala organisation Act Up mötte hon då hon 1989 arbetade med utställningen ”Witnesses: against our vanishing”.
– Jag trodde det redan hade gjorts utställningar kring aids, berättar hon.
Så var inte fallet så hon samlade konstnärer till Artists Space som tolkade, vittnade och skapade den konst och den berättelse som är med att garantera att de som drabbats av aids, i sina egna kroppar, som del av ett drabbat community eller som närstående, inte försvinner. Aldrig någonsin försvinner. Vid öppningen av utställningen 1989 genomfördes en demonstration mot den amerikanska kulturmyndigheten, NEA, som dragit tillbaks sitt ekonomiska stöd. Hat mot homosexuella från kyrka och konservativa senatorer som Jesse Helms låg bakom beslutet i en tid då konservativa försökte få stopp på just queer konst.
”This Will Not End Well” dokumenterar genom 6 olika bild- och filmspel, med utvald musik och med tal, en samtid som är fylld av intensiv kärlek och närhet, desperation, vrede, smärta och stor sorg. I rum 5 (2019-20) Sirens, som är det första verket av Nan Goldins första där hon klippt ihop andras filmer till en egen berättelse, beskriver hon känslan, euforin, lockelsen som kommer första gången drogruset slår till. I rum 6, Memory Lost (2019-21) är det missbrukets, beroendet, baksida vi får se, baserad på hennes egna och hennes vänners erfarenheter.
I rum 3, Sisters, Saint, and Sibyls (2004-22) berättar hon om sin syster som tog sitt liv vid 18 års ålder, om samhället som inte hanterar kvinnors sexualitet och ilska. Ett samhälle som skräms av det som inte är likriktat och låser in, isolerar, institutionaliserar kvinnor. ”Jag gråter varje gång jag ser den. Man skall gråta”, säger Nan Goldin vid presskonferensen.
Bilder av barndom och barns komplexitet i rum 4, Fire Leap (2010-22).
I The Other Side (1992-2021), rum 2, visas bilder av transpersoner i Nan Goldins värld. Aldrig, som hon lite kort konstaterar om fotografen Diane Arbus, att hon tittar utifrån, utan att som med hela Goldins fotografiska gärning det är ett dokumenterade tillsammans med och som del av.
– De är mina superstars, säger hon. I pay hommage to them. Alla är döda från den svart/vita tiden.
I rum 1 finns det största verket, ett verk i en tidigare skepnad som började visas som diabildspel i början av 80-talet på gaybarer. I queervärldens hemmiljö, gaybarerna, visades familjealbumen och knöt därmed samman familjen. The Ballad of Sexual Dependency tar 41 minuter och 52 sekunder att visa. 700 diabilder i ett verk som är i ständigt utveckling. Nya bilder kommer till, nya låtar adderas och framför oss dramatiseras händelser i Nan Goldin och hennes vänners liv. Barndom, klubbar, droger, sex, kärlek, misshandel och motstånd. Vilken mäktig manifestation av överlevnad detta verk blir.
Så många är döda. Aids, fattigdom, drogmissbruk. ”This Will Not End Well”. En ironisk titel som Fredrik Liew säger inte riktigt gått hem hos de svenskar han talat med. Nan Goldin ler och säger att ”ironi är mitt mellannamn”.
Vik två timmar av ditt liv till denna centrala utställning formad av queer historia, queer verklighet och queert motstånd. Goldin uttalar respekt för Act Ups engagemang och kamp, kallar deras arbete för ”den viktigaste politiska perioden”.
– Med tanke på hur mörk världen är nu så måste var och en ta upp sin kamp, uppmanar hon oss.
Utställningen visas fram till den 26 februari 2023. Sedan ger den sig ut på turné till Stedelijk Museum i Amsterdam, Neue Nationalgallerie i Berlin och Pirelli HangarBicocca i Milano. Fler tillkommer med stor sannolikhet.
