Carl Johan Karlsson är frilansande teaterregissör och både skriver och regisserar. Efter att ha varit husregissör på Riksteatern, tar han sig nu an Dramatens uppsättning av Arv. Det var efter att ha sett uruppsättningen i London som han bestämde sig för att ta den till Sverige. Pjäsen som fokuserar på vår kulturs stora trauma, AIDS-epidemin, de som dog, de som lever med diagnosen idag och de som går på Prep, golvade honom.
– Flera av de frågor som pjäsen ställer brottas jag själv med: Har jag som bög ett ansvar gentemot den brokiga skara människor som vi inom HBTQ-communityt utgör, och hur ser det ansvaret i så fall ut? Finns det en kedja, ett arv som går från en generation bögar till en annan? Hur kommer det sig att vi är så dåliga på att umgås över generationsgränserna och hur för vi historierna om tidigare generationers livsvillkor vidare?
Först kontaktade han författaren Matthew Lopez och därefter Dramaten. Vilket ledde fram till att han och skådespelaren Daniel Nyström organiserade en läsning på Dramaten. Efter läsningen kände Carl Johan Karlson att detta ville han regissera.
– Det är en alldeles fantastisk pjäs och historia, att få följa tio homosexuella män över så lång tid kändes otroligt inspirerande. Den är rolig, berörande, sexig, intelligent. I två delar, under 6,5 timmar får publiken en historia berättad för sig om en grupp homosexuella män som försöker förstå sig själva, vad de betyder för varandra och hur de hamnade där de hamnade. De frågar sig hur de ska leva vidare, som individer och som grupp, och den frågan ställer även jag mig.
När teamet bakom Arv satte sig ner och rollsatte så var det flera perspektiv som spelade roll. Representation var ett, och Carl Johan Karlson ville ha en mångfacetterad grupp av duktiga skådespelare som hade levda erfarenheter som var relevanta för materialet.
– Det är en pjäs som så tydligt har ett bögperspektiv och då var det viktigt att det fanns proffs i gruppen så jag slapp förklara vad en twink, poppers och Matthew Shepard var.
Carl Johan Carlsson lockades också av att få arbeta med en så stor grupp bestående av nästan bara manliga skådespelare (ensemblen är elva män och en kvinna).
– Jag har så dåliga erfarenheter av stora grupper män från mina skolår, så de kändes viktigt att tillsammans i grupp försöka iscensätta andra normer än de som ofta annars råder i grupper med mycket män.
Varför är Arv relevant att sätta upp 2022?
– Det är en nyskriven pjäs som låter bögarna i berättelsen ägna sig åt teman och frågor som jag och många andra bögar brottas med idag. Både det personliga, det om relationer, vänskaper och pojkvänner och det politiska, vår historia och vår samtid. Vi kan leva i relativ öppenhet och trygghet men ändå ekar ett arv från tidigare generationer i oss, och det arvet går som en nerv genom pjäsen. Genom att förstå vår historia är vi bättre rustade för vår framtid. Vi måste veta att vi inte fått några rättigheter utan tvingats kämpa till oss dem. Nu när vi ser en högerkonservativ regering ta makten kan det vara så att vi kommer behövs strida för våra rättigheter igen, låt oss då inspireras av våra föregångare. Det är en fråga om respekt för de som stått vid frontlinjerna, att inte låta ett parti som inte tillåts gå i Pride-paraden men tillåts vara själva grundbulten i regeringsmakten kasta oss tillbaka. Föreställningen placerar sig i vår samtid, de pratar om Pulse-skjutningen och om Trump och jag tänker på klubben London i Oslo och på Ebba.
På samma tema har vi sett Angels in America, Torka aldrig tårar och Its a Sin beröra AIDS-epidemin på olika sätt, vilken ligger dig närmast om hjärtat?
– Angels in America är ett sånt mästerverk, och dessutom skrivet med sådant brinnande mod innan bromsmedicinerna kom. Även om den har flera år på nacken så är det svårt att mäta sig med den. Även om It’s a Sin och Torka aldrig tårar berörde mig djupt. ARV är som en andlig arvtagare till Angels in America.
Ju längre vi kommer ifrån den tiden, desto lättare blir det att glömma. Hur kan man göra berättelserna relevanta för en yngre målgrupp?
– Att knyta an till den yngre generationen är en av grundfrågorna i pjäsen och något vi verkligen försöker göra. Jag tror att bra teater, litteratur och film har en unik förmåga att genom starka berättelser få oss att på djupet förstå andra människor och andra tider. Det som gör teatern helt unik är att du upplever allt tillsammans med andra, både de på scenen och de i publiken. Jag hoppas att det kommer massa queers till Dramaten och ser vår föreställning, att de känner hur vi försökt skapa ett queert rum, en plats där det icke-heterosexuella är norm. Något som vi på så få andra platser erbjuds.
Sex timmars teater låter matigt, hur håller man tempo och publikens intresse uppe?
– Föreställningen är i sex akter, med paus mellan varje varav en matpaus. Så det kommer vara som att klämma en Netflix-serie under en och samma dag, fast live och möjlighet att träffa nytt folk i pauserna. Dessutom har vi både en bar i scenrummet och en i foajen. Historien är också så spännande och skådespelarna så jävla bra att jag har svårt att se att man skulle tappa intresse. Men är man nervös kan man ju se delarna var för sig.
Och slutligen, berätta lite kort om dig själv!
– Jag är en frilansande teaterregissör som även skriver. Jag lever med min pojkvän Hans Ekström i Stockholm. Han är riksdagsledamot för Socialdemokraterna och sitter i konstitutionsutskottet. När jag inte regisserar eller går på teater hittar man mig nog säkrast på Side Track.
Arv får premiär på Målarsalen i Stockholm den 5 november och i rollerna syns Samuel Astor, Markus Berg, Kicki Bramberg, Maurits Elvingsson, David Fukamachi Regnfors, Thomas Hanzon, Johan Holmberg, Christopher Lehmann, Razmus Nyström, Simon Reithner, Nils Wetterholm och Per Öhagen.
Uppdaterad 2022-11-05
