Är av en händelse just hemkommen från en veckas jobbresa i Budapest när jag sätter mig ner för att se Göteborgsoperans senaste uppsättning av Cabaret. Nog för att historien om 30-talets Berlin alltid känts aktuell, men efter att själv precis ha festat på ruin-barerna runt Szimpla Kert, och sett modiga regnbågsflaggor stolt vaja bara några kvarter ifrån Orbans parlament, så känns situationen för gänget på Kit Kat Club märkligt (och otäckt) familjär.
Det är också den begynnande fascismen och nazismen som Göteborgsoperan valt att lägga tyngdpunkten på i den här storslagna uppsättningen av Kander & Ebbs musikalklassiker. För storslaget är det; full orkester, stor ensemble, och en scenografi som får hakan att trilla i golvet, då queer-klubben i handlingens centrum kommer upp som ett gigantiskt perverterat dockskåp ur Operans jättelika scengolv.
Det betyder också att Sally Bowles, Liza Minellis självklara huvudperson och fixstjärna i filmen, här bara blir en av många andra karaktärer vi får följa när nationalismen växer sig starkare och starkare.. Faktum är att Kerstin Hilldéns Bowles är en av de mest anonyma Bowles jag sett. Ingen skugga på skådespeleriet, men när man strippat bort de flesta hitsen, helt enligt originaluppsättningen, är hennes uppgift mest att ge röst åt alla de som vägrar se vad som håller på att hända. Repliken “Vad har det med oss att göra? Det är ju bara politik!” som hon upprepar flera gånger till Tobias Ahlsells Clifford känns även den ruskigt aktuell och är såklart lite av historiens kärna, men karaktären känns mer som en biroll än en huvudroll.
Den här uppsättningen ägs istället av David Lundqvists coola, queera, magnetiska konferencier. Från öppningen med Willkommen, till det oundvikliga slutet i koncentrationslägret, är det honom man inte kan få nog av. Det är han som får de flesta hitsen, iscensatta med lekfullhet, sexighet och härliga kostymer, och det är med honom som åtminstone jag känner mest sympati och empati. Även om jag kan tycka att vi kanske serveras en eller två för många sånger mellan den judiska frukthandlaren och den gamla hyresvärdinnan, och att första akten är väl mastig med sina dryga nittio minuter, så är varenda scen på Kit Kat Club med konferencieren värd det besväret. Det är precis lagom sexigt, galet, utmanande och gay, utan att förvandlas till nycirkus, parodi på drag, eller trött burlesk.
Sammantaget är det en riktigt mastig och klart berörande uppsättning av en de mest klassiska musikalerna. När musikalens variant på nationalsång blir mer och mer intensiv, när de röda flaggorna och armbindlarna vecklas ut, och när karaktärerna börjar ange varandra, ja då är det få som inte skruvar på sig av obehag i bänkraderna. För att inte tala om när Hitlers röst dånar ut i salongen, och karaktärerna mot slutet dyker upp i sina randiga dräkter med rosa trianglar…
Med nationalismen och fascismen så in på knuten hos oss 2022, så klarar sig föreställningen, trots sin realistiska kostym och scenografi, undan från att bara kännas som en historielektion om något som en gång hänt. Det går liksom inte att undvika dessa paralleller. Men nästa gång någon sätter upp Cabaret skulle det vara intressant om någon vågade gå från 1920 till 2020 fullt ut.
Varför inte i Budapest?
