William, du hade premiär i våras, hur känns det att plocka upp den igen?
– Det är så kul att få komma igång igen. Vi hann bara köra en helg i våras, och jag tycker alltid det tar ett tag innan en föreställning blir så bra som den kan bli. Det tar ett tag att verkligen landa och komma in i rytmen med publiken. Och nu är det dags igen! Mardrömmarna började i förrgår där jag drömmer om att folk avbryter eller går därifrån och det är alltid ett gott tecken! Det börjar bli verkligt och man känner att saker står på spel!
Kan du kort beskriva vad den handlar om?
– Hjälp mig inte är en mörk vårdcentralskomedi som börjar med en vanlig läkartid mellan den ångestfyllde patienten Marcus och den överbelastade läkaren Lennart, men ganska snart blir främlingarna mer och mer privata med varandra och snart har samtalstiden övergått i en dysfunktionell fredags-AW med fejkade ångestattacker, hawaiipizza och en och annan discoduett. Inte för att spoila, men en tribute till Hanson, Carson och Malmkvists C’est La Vie från Melodifestivalen 2004 inträffar eventuellt. Jag har velat sjunga den sedan jag var 12, och nu äntligen!
Vad är roligast med att vara på turné ute i Sverige?
– Att uppleva alla olika publiker i de olika rummen. När jag fick åka runt med föreställningen om min mormor så blev det helt olika pjäser beroende på var i landet vi var just den kvällen. Ena kvällen var det jätteintimt i ett litet teaterrum i Uppsala och kvällen därpå var det fullt ös på Stora teatern i Göteborg. En föreställning får verkligen leva och bli sin egen lilla organism när man är ute på turné. Och det är bara att åka med. Jag älskar det.
