Kanske ringer det en klocka när du hör namnet Ann-Christine Ruuth? Hennes liv har skildrats både i bokform och på den vita duken. 2014 skrev dottern Ester Roxberg om sina upplevelser i biografin “Min pappa Ann-Christine”. Sex år senare släpptes biosuccén “Min pappa Marianne” med Rolf Lassgård i huvudrollen inspirerad av Esters berättelse.
I maj var det äntligen dags för Ann-Christines egen bok att ta plats på bokhyllan – och vi vill självklart veta mer. Den geografiska distansen oss sinsemellan resulterar i en digital intervju, men det gör ingen skillnad. Hennes varma närvaro smittar av sig hela vägen till andra sidan skärmen. Och trots tekniska problem…
– … hör du mig. Det är det viktigaste, skrattar Ann-Christine.
Varför bestämde du dig för att skriva boken nu?
– Det var hög tid för mig att berätta historien från mitt håll. Först släppte min dotter sin bok och då misstog folk hennes berättelse för min, vilket det inte är. Sen kom filmen, som är bra och fin, men som får allting att framstå som väldigt enkelt. Enkelt kan cispersoner snacka om.
Faktum är att det var tufft. Att “komma ut” i en kyrklig kontext skulle komma att vara så pass jobbigt för den bokaktuella författaren att hon till slut valde att lämna sin före detta arbetsplats Svenska Kyrkan.
– Församlingen hade aldrig kunnat drömma om att deras kyrkoherde skulle vara en transperson. Mina medarbetare och många i församlingen blev ett starkt stöd, men det fanns även många som inte var accepterande. Det blev en ohållbar arbetssituation.
Skapandeprocessen av boken var känslosam för Ann-Christine då gamla minnen och känslor bubblade upp under skrivandets gång.
– Det har inte varit en lätt resa. Jag växte upp i Småland i en kyrklig familj. Redan från barnsben ville jag vara en flicka men ingen förstod mig. Även om jag inte har utsatts för hot, hån eller trakasserier så har jag under hela mitt liv levt med en känsla av ett annorlundaskap. Det gäller nog många minoritetsgrupper och det försöker jag sätta ljus på i boken.
Har du något extra fint minne från när du lämnade Åke och blev Ann-Christine?
– Jag har massor av fina minnen, säger hon och tänker en stund innan hon fortsätter:
– Ett fint minne var när jag berättade för min lillasyster varpå hon svarade “jag har alltid önskat mig en storasyster”. Jag blev så rörd och sa “då har du blivit bönhörd”.
Vad har du fått för respons på boken hittills?
– Mestadels positiv. Bibliotekstjänst gjorde en recension och gav den fyra av fem möjliga vilket gjorde mig stolt. Men recensionen i Svenska Dagbladet var av ett helt annat slag. Recensenten undrade bland annat om min längtan bestod i att bli kvinna eller klä ut sig som kvinna. Mitt svar är att det är vad majoriteten av kvinnor gör. Klär ut sig. Tvåkönsnormen i samhället är fortfarande väldigt stark. Vi lever i en värld där vi vill markera att “det här är jag” genom exempelvis kläder och det är även mitt sätt att göra det. Annars har jag bara fått kärlek.
Tillbaka till filmen “Min pappa Marianne”. Den fick ett stort genomslag. Hur påverkade den dig?
– Det känns kul att den lyckades nå ut till så många, till och med människor som aldrig kunnat tänka sig att gå i en prideparad innan. Roligt också att Rolf ville göra rollen. Han har ju inte några, i det här sammanhanget, yttre företräden. Han är storvuxen och ingen fotomodell, vilket gör det väldigt trovärdigt. Filmen visar att det kan vara vem som helst mitt ibland oss, det kan till och med vara en kyrkoherde. Men som jag nämnde tidigare tycker jag inte att den problematiserar tillräckligt.
Vad tycker du om en ny generations transpersoner som Tone Sekelius till exempel?
– Det är fantastiskt. Idag är det många transpersoner i det offentliga vilket visar på att det har hänt mycket de senaste tolv åren sedan jag blev mig själv. Samtidigt hårdnar klimatet.
Med boken vill hon därför även ge en näsknäpp till kampanjen som förs mot transpersoner idag.
– Det har skrivits mycket negativt om transpersoner i media och det visas debattprogram på tv med alla möjliga klyschor och fördomar om transpersoner. Även om jag inte ville skriva en debattbok ville jag ändå sätta ned foten.
Idag är Ann-Christine förbundsordförande för Transammans, ett förbund för transpersoner och närstående. När vi pratar om situationen för transpersoner i Sverige idag uttrycker hon en stor frustration.
– Väntetiden för att få komma på en könsutredning är tre år på flera håll i landet, och vi väntar fortfarande på att utredningsförslaget om en ändrad juridisk könstillhörighetslag ska bli verklighet. Vi fick löfte om att det skulle bli i vår men det lades på sidan.
Vad skulle du hälsa till alla som ser upp till dig?
– “Var stolt över den du är och låt ingen se ner på dig”. Jag önskar att alla får möjlighet att leva livet som den de är. En viktig förutsättning för det är att man omger sig av människor som bekräftar en för den man är. Transammans har som uppgift att skapa miljöer där man bara kan få andas och få lov att vara.
Vad har du för framtidsplaner?
– Inga, förutom att jag hoppas få leva länge tillsammans med min stora kärlek som jag hittade på en perrong i Stockholm. Sen vill jag se mina barn och barnbarn växa upp. Men livet är skört och man kan inte ta ut något i förskott. Ann-Christine hoppas även på att fortsätta föreläsa.
– Det är fantastiskt roligt att stå på scen och möta glada och positiva människor.
