När GöteborgsOperan besöker Dansens Hus i Stockholm under fyra kvällar blir det till en lektion i den moderna dansen.
Helaftonen inleds med den belgisk-franske koreografen Damien Jalets verk för GöteborgsOperan, Kites, med urpremiär i våras.
Verket inleds med en suggestiv läsning av en text av Theo Casciani med illustrerande dans och övergår så till en ensemble som springande på det som ser ut som två propellerblad skapar en svävande, av GöteborgsOperans danskompanis fantastiska ensemble väl framförd, men något ointressant dryg halvtimme.
Cascanis text är poetisk och vackert läst, med de avslutande fraserna: “A life ends and a party begins, I no longer recognize myself anymore, I no longer see you, all is hanging by a thread, trust me, I am so high, so far, no more than a fading shape, glistening hues, a kite in the sky.”
Det som slår mig när jag ser Kites är att den inledande läsningen tar hand om berättelsen så att koreografin inte fyller en av sina mest avgörande uppdrag, att i sig vara just berättelsen. Det blir som att koreografin är till för att illustrera. Kites blir som en vacker målning att hänga på väggen för att den matchar soffan. Men vackert, ja det är det.
Samtidigt blir Kites en behaglig uppvärmning inför det verk som Sharon Eyal skapade för snart ett år sedan för GöteborgsOperan: Saaba.
Eyal bär inte den allt för utbredda bristen på självförtroende för koreografins egenkraft som är utbredd inom samtida dans. Här är det från första ton, från första steg en tät, gastkramande, imploderande kraftfullhet som vi överväldigas av. Sharon Eyal arbetar med rötter, med arkaiskt djup där grupp och individ, individer, ömsom intar rummet.
Till pumpande rytmisk musik rör sig dansarna minutiöst kontrollerat, ihopkrupna, med spända rörelser, sökandes, samlade och separerade.
Sharon Eyal startade som dansare i Batsheva Dance Company, Israels mest framstående och ett av världens mest intressanta danskompanier. I Saaba förvaltar hon den traditionen.
Och jag lovar, inte ett ord yttras från dansarna, fullt upptagna med sitt konstnärliga uppdrag att bygga en känslostormande berättelse som jag bär med mig långt efter att jublet lagt sig.
Det är stor lycka att vi uppe på östra sidan av landet som inte fick tummen ur att ta oss till Göteborg för att se verket på plats förra året nu fått möjligheten. Torsdag till lördag kväll på Dansens Hus. Det finns biljetter kvar. Oklokt att inte ta chansen att se denna helafton som inleds vackert och avslutas med det som bara kan kallas ett renoldat mästerverk.
Uppdaterad 2022-09-12
