Revykungen Karl Gerhard (1981-1964) var en av landets mest uppmärksammade mediepersonligheter under 1930-talet och framåt. Han drev med politiker, kungligheter och kulturelit, och blev under andra världskriget även en av landets tydligaste antinazistiska röster.
Den 19 september släpps biografin Karl Gerhard: Estradör och provokatör, där författaren och radioprataren Kalle Lind ger sin bild av en modig och modern man – och en HBTQ-ikon som levde i en regnbågsfamilj med sambon Göthe och en adoptivdotter.
Om du skulle ge oss snabbversionen: vem var Karl Gerhard?
– En av 1900-talets intressantaste och mest dynamiska kulturpersonligheter: revydirektör, estradör, kuplettmakare (han skrev åtminstone 3000 kupletter under perioden 1921-1964), memoarförfattare, samhällskommentator, kändis, antinazist och mycket annat.
Vad fascinerade dig mest?
– Produktiviteten, retstickeattityden och civilkuraget. Samt hans förmåga att bygga sin egen berättelse: han föddes i ett uppåtsträvande men kulturlöst hem och gjorde sig till belevad, bildad, världsvan frankofil med direktkontakt med hela kulturhistorien.
”Som hetero har jag ibland förstås tvekat”
Ju mer Kalle Lind läste på om Karl Gerhard desto mer nyfiken blev han på människan bakom det försåtliga charmörleendet.
– Som hetero har jag ibland förstås tvekat: har jag rätt att försöka ge röst åt en hbtq-ikon? Uppenbarligen, eftersom jag skrivit boken, har jag besvarat frågan med ett ja. Dels var Gerhard så väldigt mycket mer än en gaygestalt och dels måste vi väl vara där nu att även vaniljstrejtare har lärt sig att tolka bögkoder.
– Som nöjeshistoriskt intresserad är det uppenbart för mig att underhållningsvärlden som vi känner den hade sett drastiskt annorlunda ut utan queerpersonligheter – om den alls hade funnits.
I boken skildrar du bland annat HBTQ-världen som Karl Gerhard var en del av. Berätta mer.
– HBTQ-världen som Gerhard var en del av, från sent 1910-tal och framåt, var så klart fördold för den stora massan. Enstaka förmögna figurer ur adeln, kungahuset eller industrin fungerade ibland som mecenater för ett bohem- och konstnärsliv där även kärlekskontakter utbyttes. Åtminstone i Stockholm, liksom i Göteborg och Malmö, fanns små frizoner där ett normbrytande liv tilläts och rentav uppmuntrades.
– Allt var förstås outtalat, men samtidigt är det påfallande hur mycket antydningar och innuendos Gerhard kryddar sina tjugotalskupletter med: blinkningar till de invigda. Lyssna på Jazzgossen från 1922: ”i små synkoper vippar hans lilla stjärt”, ”på sitt lilla bakverk frossar”, ”tusch på sina ögonlock”.
Pojkvännen Göthe var officiellt hans ”sekreterare”
Men Gerhards antydningar blev allt färre i takt med att han själv började leva i samkönad monogami. I mitten av 1940-talet flyttade han ihop med sambon (officiellt: sekreteraren/chauffören/allt-i-allon) Göthe Ericsson och adopterade så småningom flickan Fatima.
Hur funkar en regnbågsfamilj i en tid då homosexuella fortfarande levde i det dolda?
– Det spännande är att när man läser ett hemmahos-reportage från Gerhards hus Kråkslottet i Saltsjöbaden från sent femtiotal, så är det idag helt självklart att här bor två bögar med sin adoptivdotter och sin hushållerska. Så står det inte – och så läste nog inte heller den stora heterosexuella publiken det. För dem framstod Gerhard troligen som en förmögen ungkarl vars sekreterare bodde några rum bort i korridoren.
– Gerhard ljög aldrig, men berättade heller inte hela sanningen. Han levde så öppet man rimligen kunde göra i hans tidevarv, och lade ut alla ledtrådar för den som ville nysta, men han tog aldrig ordet ”bög” i sin mun. Däremot var han troligen den första att använda ordet ”homofilt” i en kuplettext från 1951.
