På jakt efter våra riter

Dans

Jag träffar Per Jonsson över en lunch på Bizet intill Operan.
En spenatsoppa står och kallnar och min tomatsallad med speciell skinka äts bara upp till hälften.
Per, som fruktat att vårt samtal ska handla om homosexualitet kommer istället att berätta om sina visioner.

Han är just nu aktuell med Aya’s Öga, en helaftonsbalett på Operan. I slutet av april kunde vi även se tre av hans danser på Kanal 1.
I Aya’s Öga är 22 dansare med och skapar bilder och stämningar samman med Sven David Sandströms specialskrivna musik. Per berättar att han i sin koreografi nu sätter dansen och kroppen mer i förgrunden. Hans tidigare baletter la stor vikt vid rummet.
– Dansen kom lite i andra hand, säger han.
Per tror att detta speglar hans personliga utveckling. Från att vara rädd för att framhäva sig själv är han idag mer säker. Till detta har både Pers vän Kenneth och koreografen Ulf Gadd bidragit. Gadd påverkade Per Jonsson genom sin personliga öppenhet.

Kanske är det Pers djupa rötter i det lilla samhället i Hälsingland som fått honom att vara rädd att framhäva sig. Men samtidigt berättar han om alla de goda sidorna med att ha växt upp i en bondfamilj.
– Strykan att komma från ett hem med långa, långa anor ligger väldigt djupt hos mig, säger han. Jag minns att jag blev så fascinerad av hur farmor berättade om vem som gått på stigarna runt huset och var det legat hus tidigare. Fortfarande kan jag drömma om hemliga, mystiska rum.

– Jag bär många minnen av min tid i jordbruket. Jag förstod att jag inte riktigt passade där, men kände det häftiga i det, med dofterna och styrkan.

Så småskrattar Per och minns lite generat hur pappa anställde många unga drängar… Drängar som för en ung kille blev spännande erotiska figurer.
– Oj, det blev väldigt intimt det här…. säger han lite generat. Men det känns rätt opersonligt, det hände för så länge sedan. Det är ”1800-talet” jag talar om.

Per Jonsson är en av Sveriges mest spännande koreografer. Till skillnad från till exempel Birgit Cullberg arbetar han inte i en berättande tradition.
– Nej, det tycker jag man bara kan göra om man jobbar med teater och dikt. Dans hade ursprungligen inte med berättandet att göra. Det handlade om att blidka olika gudar, om stämningar och känsla.

Vad är det du jobbar fram i din dans om det inte är ett berättande?
– För det första måste all konst vara en kommunikation, och något om att finnas till och öppna upp en människans vardaglighet. Se nya världar, att något annat kan finnas.
– När man nu talar om våld… varför gör man inte en riktig slakt på scenen, så folk får för mycket. Men sen har jag också det här Mozart-syndromet. Det rena, abstrakta, kontakten mellan jord och himmel. Jag tror inte på en djävulsk kraft, utan på det goda. Jag tror att skapandet är gott ändå. Men det behöver inte vara helt vitt, utan kan likaväl vara mörkt, konstigt… bara man ser en blick av ljuset där borta, en kärleksfull yta.
– Jag vill återskapa en bortglömd rit, som vi alla haft någon gång. För oss var det kanske Oden och Tor.

Eller riten i den samiska shamanismen.
– Ja, absolut… nja, ändrar han sig, det blir lite käckt det där.

Ok, vi tar Oden och Tor.
– Riten bland ungdomar på rave-festerna, det är mer äkta än det där samiska fåniga. Tyvärr tror jag att de kommersiella krafterna kommer för snabbt in. Punken i början, med Sex Pistols, var häftigt. Men så kom det kommersiella in och Hennes & Mauritz tog upp kläderna. Skinheadsen var samma och samma sak hände.
– Men är det häftiga bara kängor och svart, frågar Per. Det kvinnliga och finstilta blir så negativt. När man bakom det ytliga och tuffa i manligheten hittar något annat, en sorg, längtan och till och med andlighet… då blir det, Oj! Att våga erkänna ångesten… det är då det blir manligt, med djupet och där ens kvinnliga sidor kommer fram. Det blir mer en mustig man.

Hur mycket kan du ta från gayvärlden i din dans?
– Det kan man inte och kommer aldrig kunna göra. Om man inte sysslar med samhällskritisk teater… Jag är lite gammaldags och tycker att viss konst är större och djupare, annan mindre och ytligare Det är väldigt fult att säga att något är bättre och annat sämre, men jag tror att det finns en konst som är större, viktigare, djupare. Med djupare menar jag inte Ingmar Bergman, det kan lika väl vara naivt som Charlie Chaplin. Mozart och lättsamma saker som när man hör det mer och mer får många fler bottnar. Scenisk konst som är privat, är ingenting. Edith Piaf var inte privat, hon sjöng ifrån sin djupaste, djupaste arkaiska smärta och därmed allas. Inte hennes lilla privata. Det är därför alla känner igen sig. Charlie Chaplins skämt är arketypiska. Så varför ska jag tjata; det är väl inte intressant att se mitt sexualliv på scenen. Man måste behålla en distans. Om man förlorar det, då går man in i den där lilla världen.

Konst är att våga söka det arketypiska, menar du?
– Det som är djupt inne i mig, men också inne i andra. Det där är gammalt. För tio år sedan när jag gjorde Schakt, då var det fortfarande många som undrade vad handlar det om, men de blev ändå berörda. Nu märker jag att tiden är ikapp. Allt som hänt i Ryssland, MTV och hela informationsflödet. Man kan ta till sig.

Hur kopplar du det?
– Jag kopplar det som att världen öppnar sig, det kommer in andra folkslag och jag hoppas att det svenska lite trånga blir större. Genom informationsflödet blir människor mer öppna för en abstrakt värld och kanske att det rituella kan komma åter.

Rädslan för smärtan är så oerhört typisk för oss, där vi bygger upp det enorma samhället som ska skydda oss för allt.
– Den konsten som går på det rituella, det irrationella, det är det stora. Det jag söker är en irrationell värld, som ändå ska fås rationell. Ett mål för mig är att komma åt det rituella, gärna då genom en irrationell synvinkel. För genom det irrationella tror jag folk kan bli förundrade. När konst är någonting viktigt, då tror jag folk ska känna en förundran och en gåtfullhet.

– När jag är 75 år och gör mitt sista dansverk, skulle jag vilja att det ska vara så stort att folk inte ens kan applådera. Det här är bortom att applådera”.
– Världen är ändå så rationell, säger Per vidare, man passar tiden och det är fyrkantigt, varför måste då scenen också vara rationell. Varför inte sällsammare, och att den bryter mönster, att den är anarkistisk.
– Jag kan inte falla för beskäftiga, normala människor, utbrister Per. Jag tror inte på det trygga och Sverige är bäddat för en falsk trygghet. Där tryggheten ligger så ytligt.

– Jag tror att man i bästa fall genom sex vill återskapa de gamla ritualerna, kontakten med naturen, det oförståeliga. Sexualitet är ju nästan det mest kraftfulla. När jag skapar är det ibland lite mer förfinad sexualitet. Jag visar med kroppen och vare sig det är subtilt eller stadigt, visar jag genom hela mig sensualismen och sexualismen. Det blir en mycket, mycket intim enhet och gemenskap. Jag märker ibland hur även de vanliga heterokillarna i vårt skapande blir med i en slags orgie. Jag kan få ett stånd, som inte är kåthet utan… det händer när man kommer som mest in i arbetet.

Vi pratar om lädervärlden. Den del av gayvärld där sexualiteten och mycket av riterna finns med, med fetischerna, de mörka rummen och kanske också manligheten”.
– Ofta när jag pratat har det tyvärr blivit en lite ensidig, platt, religiös mystik. Men ju äldre jag blir ju mer ser jag att detta innehåller så mycket mer.

Den trista delen av kristendomen har tagit bort allt detta med köttet. Talar bara om andlighet och ser inte att vi också har kött och djuriskhet.
– Men även kristendomen är för lam numer. Den kan var mycket mer kraftfullare och dogmatisk, säger Per. Inte så tillrättalagd. Det finns ingen kraft hos prästerna numer.
– Det är bättre att det kommer präster i svarta kåpor. Det är bättre det än det här lama. Det hjälper inte med Malenas sexspalter, det hjälper inte med jämlikhet, och nyandlighetens 80-tal, eller Hennes & Mauritz affischer och den sexuell friheten. Det hjälper inte. 70-talets Flower Power tror jag var något. Punken, i början, tror jag var oerhört kraftig, sen styrdes den ner till Hennes & Mauritz-nivå. Det hjälper inte heller med RFSL-tåg på Kungsgatan Men det skulle hjälpa med begravningsföljen över hela samhället.

Sverige har just sett det Per pratar om. I Södertälje upplever en 16-årig flicka ett mirakel. Några månader innan begravs en präst i samma kyrka, den Syrisk Ortodoxa, och bärs sittande i en stol på stadens gator. Handlingar som återknyter till helighet, traditioner och som ritualiserar döden, istället för att rationalisera den.
– Men tyvärr så kommer då cynismen efteråt, kommenterar Per reaktionerna från massmedia på händelserna i Södertälje.
– Det är för mycket ironi och cynism i konst och i samhället, fortsätter han. Till och med Jonas Gardell och Alexander Bard. De fyller säkert en jättefunktion. Men det måste bli djupare, det är för snällt. Risken är att folk går dit och blir underhållna, de kan fnittra på ytan åt fjolligheten, men alla har fientlighet djupt inne och det som sitter djupt inne riskerar att bli starkare.

Det ligger under ytan hela tiden.
– Cynismen och ironin är jättefarligt. Jag såg TV 4:s program Prata om Sex och det var nån läderkille med. Man sitter lite mysigt med flickor som är så frigjorda . Oj, frigjordheten! Jag skulle önska att det i detta kom en stel människa, som satt och pratade viktigt, lite blyg och försynt. Nu har ingen fel, man skrattar bort felsägningar… oj vad det är hemskt, usch. Jag tror ibland mycket mer på stela människor som säger någonting dom tror jag mer på.

När Per var 7 år berättar han att han på väg från skolan passerade en liten å. Då var det något som sa till honom att han skulle bli annorlunda och stor, något speciellt.
– Jag minns exakt var det hände. Efter det fick jag en stämpel, jag visste att jag har något som är bra.
Vi bryter upp. Efter ett möte som började trevande och lite osäkert och som utvecklades till ett spännande samtal. Per stannar kvar i Sverige en tid. Han har kvar så mycket att arbeta med i det svenska. Till hösten ska han arbeta med Cullbergbaletten och sedan blir det kanske Australien.

Att Per idag vågar framhålla sig själv kanske är det som kommer förverkliga hans upplevelse som 7-åring.
Men han säger också:
– Utan osäkerheten tror jag inte det kan bli något.
Osäkerheten inför det man arbetar med, inför visionen. Som en religiös tvivlare, den som är för klar går sin väg rakt fram men hittar ändå inte. Den som tvivlar kanske vågar utveckla sig.

Publicerad på QX.se: 2003-02-07 17:19:55