När Robert Fux reser sig ur fåtöljen, vänder sig mot publiken så är det, trots en stor rund mage som blottats, en ung, närmast skör pojke som lätt överseende betraktar oss.
Virginia Woolfs berättelse om Orlando som lever under flera århundraden av kärlek och sorg får mig att tänka på Anne Rice ”En vampyrs bekännelse” där de månghundraåriga vampyrerna betraktar de levandes liv med en djup insikt, en blandning av kärlek och förakt och med en tilltagande ensamhet och sorg.
Medan vampyrerna till sitt väsen först och främst vandrar mellan sexualitetens uttryck är det förändringen av könsuttrycket som gör att Orlando tillskansar sig insikter om mänskligheten och dess (o)ordning.
Berättelsen om Orlando har lyfts fram som ett feministiskt bålverk och även som en lesbisk berättelse genom den förebild Woolfs älskade Vita Sackville-West var för boken. I vår tid där gay, bög och lesbisk berikats med transperspektiv ses Orlandos förvandling till kvinna inte längre en omskrivning av kärlek mellan kvinnor, utan som en könsidentitetens rörlighet.
Vare sig Woolf använde Orlandos könsliga förändring för att visa på kvinnors tillkortakommanden i samhället, om det var ett sätt att under tidigt 1900-tal möjliggöra berättelser om kärlek mellan kvinnor eller är en Tintomara-gestalt som synliggör könens mångfald så är det en lika vemodigt fascinerande berättelse som väl sagorna om vampyrer.
Robert Fux står ensam på scen i 1 timma och 40 minuter. Darryl Pinckneys dramatisering tillsammans med dramatikern Robert Wilson är en enda lång monolog i en närmast statisk scenografi. Risken för att en och annan snarkning undslipper sig är därmed minst sagt stor. Om nu inte berättelsen varit så fascinerande och framförandet i Carolina Frändes regi så helt briljant.
Den stora gruppen i hbt-världen känner igen Robert Fux som en bitchigt elak bingospelande morsa till dragshowarna Cunigunda, eller så har det sett honom i galadrag på nattklubbs-sudd. Som Orlando kan vi några enstaka gånger känna igen dragartisten Fux talande blickar och dräpande stavelser. Precis där det passar in.
Men om nattklubbssuddande och bingo-bitchande är det du kan om Robert Fux kommer dessa knappa två timmar få dig att häpna. Att nu ges möjlighet att uppleva hans konstnärskap gör det närmast till en plikt att vallfärda till Skärholmen och Stadsteaterns scen. Även om en stjärna sedan länge är född så blir Robert Fux Orlando en säker bekräftelse på detta.
Som ett inlägg i en genusdebatt är föreställningen och Woolfs text idag knappast det mest revolutionerande eller helt dramatiskt nyskapande, men som en lisa för själen framförd av en skådespelare som härmed intagit sin rättmätiga plats i den svenska teaterhistorien är uppsättningen väl värd det jubel premiärpubliken presterade.
Uppdaterad 2016-11-22
