Under pandemin har det utspelats stora scener på min balkong. Med öppna dubbeldörrar mot innergården har Maria Callas dött åtminstone hundra gånger. Birgit Nilsson har gränslat sin stridshingst och i stor stil och ridit rakt in i värmeljuset. Jussi Björling har smekt sin sorgsna klang över såväl pelargon som persilja och gårdspudel. Allt på högsta volym och inlevelsefullt iscensatt av en sommarsvettigt barbröstad ungkarl med ett glas Cuvée Madame i ena näven, och den andra i luften – lika högt som höga C. Inga är därför gladare än mina vettskrämda grannar över att Kungliga Operan äntligen öppnar igen.
Under hur många hundra dagar som helst har pandemi-haspen hållit dörrarna till Stockholms mest blodfärgade sammetssalong stängda. Vi som trängtat, törstat och tålmodigt väntat har en härlig höstsäsong att se fram emot. Om någon möjligtvis skulle glömt vad opera handlar om är detta ett utmärkt tillfälle att friska upp minnet. Eller för den som vill – låta sig förföras för första gången. Först ut i september är Rigoletto, full av örhängen, förbannelser, åskväder, uppoffring och dottermord. Det blir även italiensk hjärtsmärta draperad i japanskt siden när Madame Butterfly som alltid väntar på kärleken förgäves, ger bort sitt barn och sen väljer samma kniv som hennes pappa stack i sin hals. Hösten på operan bjuder för övrigt på ryskt och för ovanlighetens skull även på amerikansk operett.
Den gamla garderobsfjollan Leonard Bernstein tog hjälp av Voltaires 1700-talssatir Candide när han på 1950-talet ville reta etablissemanget och skrev arian ”Glitter and be gay”. Jag såg den senast det begav sig i Stockholm och det bjuds på en saftigare version av temakväll på Mälarpaviljongen: Bögiga superhjältar, hängbröst och galna kostymer i en kitschig mix. Och såklart fantastisk sång. Vill någon ha ett smakprov rekommenderar jag Youtube och klippet där Wicked-stjärnan Kristin Chenoweth i en konsertversion resolut skickar Broadways egen brontosaurus Patti LuPone av scenen med ackuratess (se det här). Jag bodde i Los Angeles vid tillfället och kommer ihåg att hälften av Hollywoods homo-hunkar gick och nynnade på arian i smyg. Glittrigare och gayigare än någonsin.
Som om inte detta vore nog dyker även Wagners Valkyrian upp på repertoaren. Där kan jag bara säga att mina grannar skall skatta sig lyckliga över att de under ljuva sommarkvällar fick sig ”Birgits Brünhilde och värmeljuset” serverat på balkongen och inte scenen ”Siegmund, svärdet och läderkalsongen”.
När Operan nu (äntligen) öppnar salongen igen så är det endast för de trehundra tappraste åt gången. Så vässa knivarna, ladda musköterna eller förgifta violerna. För jag vet en som kommer göra allt – tutto – för en biljett. Music Maestro!
