Kön är en av de grundläggande sakerna i många människors liv. Det hade därför varit intressant med en bok som faktiskt tittar på samtidens syn på kön. Det finns t.ex. hur mycket som helst att säga om hur normer kring kön påverkar könsbekräftande vård. Problemet med Kajsa Ekis Ekmans bok är att hon bestämde sig för vad hon skulle komma fram till redan innan hon började skriva. Det här är på intet sätt undersökande journalistik. Boken är dessutom fylld av felaktig information.
Läsare av boken utgår antagligen från att Ekman har sökt reda på fakta men för mig står det snabbt klart att hennes förmåga till research och källkritik är obefintlig. Det allra värsta med boken är att tonen är utstuderat elak och hånfull. Hennes förakt för transpersoner lyser mellan raderna. Ett konstant felkönande av personer pågår. Det är obehagligt att läsa.
Ekman väljer att bara berätta det som passar hennes åsikter. Om hon inte hittar berättelser som passar, då hittar hon på, felciterar eller använder sig av högst tvivelaktiga källor. Att hon känt sig manad att skriva en bok om synen på kön men inte ens förstår skillnaden mellan könsidentitet och könsroll är märkligt. Att sedan intervjua sju personer som står för en begränsad erfarenhet, och inga andra, är inte seriöst. Jag saknar transpersoners verklighet i Ekmans svammel. Det är så mycket som hon inte vet, eller valt att inte veta. Studier och perspektiv som hon tystat.
Den här boken hade behövt en bra redaktör. Någon som kunnat hjälpa Ekman med både språk och tydlighet. För det är en rörig bok, med många upprepningar och oklarheter. Ibland blir det svårt att hänga med. ”Hur kom du till den här slutsatsen?” undrar vän av ordning. Boken hade även behövt granskas av någon med grundläggande kunskap i källkritik. Som kunnat uppmärksamma att hänvisningar saknas, citat gjorts om eller säga ”Men du Ekis. En studie med 44 holländska barn där majoriteten inte ens genomgick vård är inget argument för din åsikt om att Sverige omvänder homosexuella till heterosexuella genom könsbyten, och definitivt inte att det skulle gälla 80 % av patienterna. Flera av de 44 holländska barnen var ju dessutom bisexuella. Hur menar du att en bisexuell person omvänds?”
Ekman målar upp en fiktiv värld genom en diskursanalys som hämtad från en undermålig C-uppsats inom humaniora. Det är anekdotisk bevisföring där hon försöker övertyga oss om en värld i kaos, som hon skapar av små citat från enstaka forskare, transpersoner och någon filosof. Hur cispersoner framställer transpersoner i skönlitteratur tar Ekman som bevis på hur transpersoner är och hon har på detta sätt kommit fram till att transpersoner älskar könsroller. Men att enskilda uttalanden eller några rader från en barnbok skulle kunna användas som bevis för feminismens kollaps har såklart noll bärkraft.
Flera gånger undrar jag ”stämmer verkligen det här?”. Och varje gång jag gör en faktakoll visar sig att nej, det stämmer inte. Ekman har fel. Det gäller till exempel hennes påståenden att det är ett brott att använda fel pronomen om någon i Kanada eller om att barn under 18 inte får prata med psykolog utan intyg från båda vårdnadshavare. I ett citat från RFSL och RFSL Ungdoms hemsida Transformering har hon valt att klippa bort meningens inledande ord och på så sätt förändrat hela innebörden. För hennes tes hade inte burit om hon inte klippt lite grann. Det är så ohederligt att jag häpnar. Måste hon alltså fuska för att styrka sin tes? Ja, då kanske hon borde ha insett att tesen inte håller. Men ödmjukhet är inte ordet jag kommit att associera med Ekman. Hon tjänar stora pengar och får mycket uppmärksamhet av att driva denna tes, hur osann den än är. Det skrämmande är att många kommer läsa boken och lita på att det som står är sant.
En hel del felaktigheter ser jag direkt, utan att behöva kontrollera. Till exempel verkar Ekman inte förstå hur den könsbekräftande vården fungerar eller vad som gäller för de nya diagnoskoderna i ICD-11. Hon tar även upp begreppet ROGD (Rapid Onset Gender Dyshoria, dvs ”hastigt uppkommen könsdysfori”) men håller fram det som sanning. En seriös journalist hade istället belyst att studien som skapade detta begrepp fick backa: den saknade vetenskaplig grund så forskaren fick komma med en rättelse. Jag är säker på att Ekman vet detta, då det var ett stort bakslag för de som vill begränsa ungas tillgång till könsbekräftande vård.
Som källor till en del allvarliga påståenden återfinns endast artiklar från Quillette och The Post Millennial. När jag tittar närmare visar det sig att de är sajter som befinner sig väldigt långt åt höger, med låg trovärdighet och som flera gånger uppmärksammats för att sprida desinformation, t.ex. kring Black Lives Matter-rörelsen och covid-19. Min gissning är att Ekman blivit så till sig över artiklar hon hittat, som styrker hennes åsikter om att världen är skev och att transrörelsen gått för långt, att hon inte ens tänkt tanken att kolla hur tillförlitliga källorna är och om nyheten som står där ens är sann. Ekman, som i alla fall för några år sedan proklamerade att hon är marxist, passar sedan på att hylla Jordan B. Peterson, denna konservativa liberal som avfärdar såväl genusvetenskap som begreppet vithetsprivilegier.
Det finns många motsägelser i Ekmans resonemang. Å ena sidan rasar hon över det tidigare förslaget om att sänka åldersgränsen för ansökan om underlivskirurgi till 15 år. Å andra sidan är hon noga med att gång på gång påpeka att transtjejer bara ska respekteras som tjejer om underlivskirurgi genomförts. Ekman väljer genomgående att omskriva transkvinnor som inte genomgått underlivskirurgi för ”han”, och menar att genitalier är det som avgör en persons kön. Å den tredje sidan tycker hon att vi ska lära unga att deras kroppar duger som de är. Vad menar Ekman? Menar hon att det är viktigt att förmedla till unga transpersoner att ”du duger som du är” SAMTIDIGT som hon skriker sig blå i ansiktet om att ”du är ingen riktig kvinna om du inte opererar dina genitalier” SAMTIDIGT som hon vill höja åldersgränsen på kirurgi, kanske till 25 år?
Ekis, jag fattar inte vad du vill. Du är inte färdigtänkt. Återigen önskar jag att boken hade haft en redaktör som påpekat detta.
Ekman tror även att alla transtjejer vill ha rosetter och leka med dockor. Hon vet inte att transkvinnor, precis som ciskvinnor, är olika. Hon är också totalt oförmögen att förstå den makt som läkarna i en könsdysforiutredning har. De allra flesta som går en könsdysforiutredning upplever att man måste övertyga läkaren, vara den perfekta patienten. Många väljer att presentera sig som en person som passar perfekt in i en könsroll, av rädsla för att minsta lilla normbrott ska göra att ens vård uteblir. Och så var det faktiskt för inte alltför många år sedan: vård gavs inte till den som var för könsbrytande. Att Ekman inte bemödar sig att ta reda på det och lyfta denna del av historien är ett hån mot alla transpersoner i behov av könsbekräftande vård. Det är även ett hån mot seriös journalistik.
Precis som Ekman är jag frustrerad över att många populärkulturella berättelser om att vara trans följer en och samma mall och att bredden uteblir. Att gilla glitter och enhörningar samt bära klänning innebär att man är tjej. Att avsky dessa saker samt vilja klättra i träd innebär att man är kille. Men självklart är kön mer än så. Till skillnad från Ekman har jag dock en aning om vad det här beror på. Först och främst: många berättelser om transpersoner är skapade av cispersoner som inte vet så mycket om att vara trans. Nummer två: det säljer. Det här är vad cisvärlden vill ha av oss. Men det handlar om så mycket mer. Det handlar om att en del av oss tror att det här är vad vi måste passa in i för att bli accepterade. Och det finns många, många fler berättelser än de som Ekman hört. Hon har bara inte letat så noga.
Ekman menar att transmän är osynliga och heller inte inkluderas i feminism. Jag är ledsen att vår kamp gått henne helt förbi. Vi försöker komma in på en mängd platser, vare sig det rör sig om att bli militärer, spela i herrarnas fotbollslag eller bli sedda som fäder till våra barn. Jag beklagar att hon tror att vårt främsta problem är att det är för många pissoarer och för få toaletter på manstoan. Men hon missar också att en av de grupper hon skriver massvis om (”tonårsflickorna”) till stor del hör till gruppen transmän. Alla transkillar som kämpar för att komma in i vården och för att tas på allvar men som Ekman bara avfärdar som förvirrade tonårstjejer.
Ekman ger sig på transkillar och ickebinära på andra sätt också. Hon är bland annat upprörd över att vi säger top surgery eller chest surgery eftersom det osynliggör kvinnors kroppar (men det är ju hela poängen: det är inte kvinnokroppar). I Ekmans värld borde det heta ”breast surgery” för det är faktiskt bröst som avlägsnas. För Ekis vet bäst. Hon har till och med fräckheten att påstå att hon vill hjälpa alla lurade transpersoner.
Men Kajsa Ekis Ekman är inte räddaren vi vill ha eller behöver. Det enda vi behöver från Ekman är att hon slutar använda transpersoner som slagträ när hon vill problematisera könsroller.
Det finns mycket mer att säga om den här boken. Behov av förtydliganden, rena felaktigheter som bör rättas eller påståenden som behöver källor. Finns det då något som är korrekt kanske du undrar? Absolut, allt är inte lögn. Flera områden behöver diskuteras djupare (och det kommer vi att göra). Men alldeles för mycket är hittepå för att denna bok ska förtjäna att läsas. Och skadan som uppstår när de som läser inte vet att Ekman ljuger, fuskar eller spånar fritt är enorm. Som hennes egen konspirationsteori om att några giriga hormonläkare ligger bakom hela ”transtrenden” som sedan spreds med hjälp av Tumblr. Det är SANSLÖST att detta trams fått tryckas. Förlaget Polaris borde låta en extern person granska boken och se om den verkligen får klassas som något annat än fiktion.
Edward Summanen är författare, socionom och arbetar med transfrågor och suicidprevention på RFSL
Uppdaterad 2021-04-14
